Frivillig svenska ett politiskt lurendrejeri

SPRÅK För cirka tre veckor sedan gjorde vår statsminister sin otroliga kovändning i frågan om ett återinförande av den obligatoriska svenskan i de finska skolornas studentexamen. Medierna rapporterade, men teg om kärnfrågan. Tyvärr teg också HBL om den. Då svenskan blev frivillig i studentskrivningarna 2005 talades och skrevs det nämligen i offentligheten mycket om att den obligatoriska svenskan måste återinföras i studentexamen om antalet abiturienter, som skriver svenska, börjar minska radikalt.

Nu, tolv år senare skriver Helsingin Sanomat (Marjukka Liiten 22.3) att ”Skrivandet

av svenska som valbart ämne har minskat kännbart. Enligt studentexamensnämnden hade förra våren mindre än hälften av de finskspråkiga eleverna inkluderat svenskan i sin examen, ...” (min översättning). Kära nån! Den här utvecklingen kunde man ju se redan ett par tre år efter att experimentet påbörjats. Någon gång kring 2010 måste beslutsfattarna ha vetat att de abiturienter som skriver svenska kännbart minskade år för år och att det kommer att fortsätta så om inte den obligatoriska svenskan återinförs i studentexamen.

Efter 2010 har jag dock inte i offentligheten sett några som helst seriösa politiska diskussioner om återinförandet tills statsministern nu överraskande tog upp saken på detta fåniga sätt. Varför började politikerna inte diskutera

saken genast då den negativa trenden för experimentet var alldeles uppenbar redan för fem sex år sedan? Och varför drev inte finlandsvenska politiker på så att riksdagen hade varit tvungen att ompröva saken?

Kloka människor förstod redan tidigt att om experimentet inte avslutas kommer det att vara synnerligen ödesdigert med tanke på de språkregler som stiftats i grundlagen. Hänsynslösa politiker respekterar ju inte längre grundlagen. Avskaffandet av svenska som ett obligatoriskt ämne i de finskspråkiga skolornas studentexamen var ett klart politiskt lurendrejeri.

Ur finlandssvensk synpunkt är nedkörningen av svenskundervisningen i finskspråkiga skolor även annars också ett sorgligt kapitel. Visst är det en tråkig sak att tjänstemannasvenskan har försämrats, men ännu viktigare är det att de finskspråkiga vid inlärandet av främmande språk skulle ha stor nytta av svenska. Pratet om att inlärningstiden för andra språk förlängs är ett svepskäl och kravet på motiverande incitament för eleverna överdrivet. Ingen kan heller förutse vilka arbetsuppgifter en tioåring kommer att få under sitt framtida yrkesliv.

Då svenskan i de finskspråkiga skolorna ventileras i finlandssvenska kretsar tänker flertalet ingalunda enbart på den egna servicen utan även på de finskspråkigas eget och landets bästa – inte minst med tanke på det nordiska samarbetet. STURE-CHRISTIAN EKLUND Helsingfors