Målning av Edelfelt hittad efter 100 år
Kulturskatt Hundratals gånger har Sani KontulaWebb, 32, gjort sökningar på Albert Edelfelt för sin doktorsavhandling. Men denna vackra lördagsförmiddag händer något som får hennes ögon att vidgas och hjärtat att slå en extra volt. En bild av en målning so
Konsthistorikern Sani Kontula Webb, 32, har spårat en av Albert Edelfelts målningar som varit försvunnen sedan ryska revolutionen.
Gedigna kunskaper och Google var verktygen som behövdes för att lösa gåtan med den försvunna tavlan. Kontula-Webb kunde för en dryg vecka sedan med egna ögon se att målningen bevarats oskadd på konstmuseet i ryska Rybinsk i nästan hundra år.
På museet visste man inte att målningen föreställde storfurstesönerna Boris och Kirill Vladimirovitj, man trodde att barnen var två flickor.
Nu söker Kontula-Webb sponsorer för att kunna visa tavlan för en finländsk publik.
Medan helsingforsare i tusental lockas ut i vårvädret denna marslördag för att njuta av det öppet svallande havet utanför Brunnsparken går Sani Kontula-Webb upp i varv i sin och makens ateljélika vindslägenhet ett stenkast i från.
– Jag bara upprepade för mig själv: det här är stort Sani, det är stort! Jag kände genast igen målningen fast det inte ens finns ett fotografi av den i konsthistorien.
– Så besinnade jag mig och tänkte: säg inte hej innan du är över bäcken. Kanske tavlan trots allt är känd av någon. Jag började frenetiskt gå igenom allt material jag hade tillhands här hemma. När jag slog upp i Rainer Knapas och Maria Vainios verk Albert Edelfelt och Ryssland så kunde jag bara ropa ”wow!”. Där stod det: ”Skiss av Edelfelt för porträtttet av Boris och Kirill Vladimirovitj 1881. Målningen har gått förlorad i Ryssland”.
– Jag sökte genast upp professor Knapas, som bara kunde bekräfta och gratulera mig.
Övertygelsen om att hon var på rätt spår skulle en vecka senare föra henne till den oansenliga staden Rybinsk i oblastet Jaroslav norr om Moskva. En håla som på åttiotalet bar namnet Andropov, efter kommunistpartiets dåvarande ledare Jurij Andropov.
Men just här, bakom skamfilade husfasader, tråkiga vindpinade gator och vildvuxna parker, ska hon finna en dold konstskatt.
Lång väg
Sani Kontula-Webb har inte kvitterat ut denna lottovinst för en konsthistoriker med vänster hand. Hon har gått en lång och krokig väg.
Allt började år 2005 när KontulaWebb i likhet med de flesta av skolkompisarna sökte sig utomlands för att studera. När de andra for som utbytesstudenter för ett år bestämde sig Sani för att genomföra sina studier från början till slut vid Konstakademin i S:t Petersburg.
– Min mamma är från Ryssland och jag har talat ryska med henne och morföräldrarna och dessutom studerat ryska sedan lågstadiet.
Dessutom är Sani Kontula-Webb student från det finska gymnasiet för bildkonst i Helsingfors.
Man kunde tro att den unga studentskan är rustad till tänderna när hon anländer till S:t Petersburg. Men så är det inte.
– Jag hade enorma svårigheter under de första 18 månaderna. Jag insåg att min ryska är ”hemryska”, men den akademiska ryskan var någonting helt annat. Tempot var så högt att jag helt enkelt inte hängde med.
Hård skola
– Tentorna var fruktansvärda upplevelser. Här hemma får man frågorna och sedan gott om tid att fundera på dem medan man skriver. I Ryssland får man dra en tentfråga ur bingen och så ställs man framför auditoriet för att hålla en miniföreläsning, säger Kontula-Webb, fortfarande med en tydlig rysning.
Hon fick privatundervisning i ryska av en lärare som sedan blev både stödperson och nära vän.
Fem år efter starten godkändes hennes pro gradu–avhandling med ypperliga betyg. Ämnet ska visa sig bli den första byggstenen i den kunskapsbank som sju år senare blir avgörande i upptäckten av ett av Edelfelts viktigaste verk. Avhandlingens namn är ”Finländska konstnärer i Ryssland under autonomins tid”.
– Bilden på datorskärmen hade inte sagt mig någonting om jag inte hade haft en så gedigen kunskap om Edelfelts kontakter med den ryska tsarfamiljen, och mina kunskaper i ryska.
Men innan vi är så långt ska Sani ännu i tre år jobba som konstnärlig sakkunnig på Finlands konsulat i S:t Petersburg och inleda arbetet på sin doktorsavhandling ”Hur S:t Petersburgs konstakademi påverkat finländskt konstliv”.
– Det har skrivits mycket om hur vårt konstfält påverkats av Düsseldorf, Stockholm och framför allt Paris. Men kring S:t Petersburg var det länge hyssj-hyssj.
Rysk stämpel
Orsaken var att många finländska konstnärer aktade sig för att få en rysk stämpel. Ända fram till världsutställningen 1900 i Paris hade finländska konstnärer alltid ställt ut sina verk tillsammans med de ryska kollegerna. Först i Paris fick Finland en egen avdelning.
– Eero Järnefelt, Berndt Abraham Godenhjelm och Oscar Kleineh hörde till konstakademins elever i S:t Petersburg. Godenhjelm jobbade sedan länge som lärare för Finlands Konstförenings teckningsskola och spred därigenom ryska influenser till vårt konstliv.
Under studietiden började Sani Kontula-Webbs intresse att klarare fokusera på Albert Edelfelt och en alldeles speciell genre i hans måleri, nämligen porträtten han gjorde av och för kejsarfamiljens medlemmar. De flesta av tavlorna finns i finländsk privat ägo, men en del är försvunna, på samma sätt som man så länge trodde att tavlan med de två små pojkarna var.
– På Ateneum finns en stor samling av hans skisser bevarade och dem hade jag förstås bekantat mig noga med.
Det var studerandet av skisserna som fick det att klicka till i hjärnan när hon såg tavlan på internet.
Googlade kyrilliskt
– Att jag över huvud taget fick syn på bilden beror på att jag googlade med kyrilliska bokstäver. Det ger ett helt annat resultat i Ryssland. Jag tog mig en ny titt på skisserna och då var det ingen tvekan, pojkarna har exakt samma luggfrisyr på den riktiga tavlan som på skisserna.
När Kontula-Webb blir mer och mer övertygad om att hon gjort en brakupptäckt vet hon någonting mer än tavlans nuvarande ryska ägare. Hon vet att pojkarna föreställer tsar Alexander III:s brorsbarn, storfursten Vladimirs söner Boris och Kirill.
– Edelfelt har till och med skri-
vit ut deras namn på en del av skisserna. Edelfelt skriver i sina brev om hur tavlan kom till och nämner bland att modellerna var ”lekfulla herrar”.
De två furstesönerna var som vilka barn som helst, men väl medvetna om sin ställning. Fyraårige Boris hade förvånat konstnären genom att ställa sig och betrakta den halvfärdiga tavlan och fälla orden ”That is his imperial highness mister Boris”.
Själva oljemålningen är bara 46 x 56,9 cm och den har målats i slutet av 1881 i Vladimirs palats i Tsarskoje Selo.
Bilden på tavlan hittar hon på staden Rybinsks konstmuseums hemsida.
– Det är otroligt att de har en så välutvecklad hemsida att Edelfelt finns med. Det är också otroligt att en tavla av en del av den kejserliga familjen klarat sig helskinnad ur revolutionen. Att den undkommit förstörelse kan bero på att det inte är speciellt tydligt att det är frågan om den kejserliga familjen.
När Kontula-Webb övertygat sig om att tavlan är den försvunna tavlan av Edelfelt söker hon upp Rybinsk på kartan och återfinner staden med knappt 200 000 invånare drygt trehundra kilometer norr om Moskva. Nära de platser där floden Volga har sina källor.
Det blir en lång och mödosam tågfärd genom det ryska riket.
– Utan min make hade jag inte gärna åkt sådana vägar.
Till Finland?
Mottagandet i Rybinsk är vänligt. Museets biträdande direktör Sergej Ovsjannikov tar emot gästerna, men i museet finns den eftersökta tavlan inte bland samlingarna. Ovsjannikov för Sani Kontula-Webb till museets stora lager.
– Där går vi först förbi tavlan utan att lägga märke till den. Den är relativt liten och lagret är fullt av mästerverk, liksom hela museet. När vi äntligen kommer rätt känner jag en värme som sprids genom hela kroppen. Det var ingen tvekan, detta är den eftersökta Edelfeltmålningen.
Att Edelfelt hamnat i lagret har enligt Kontula-Webb ingenting med bristande uppskattning att göra. Tvärtom – Edelfelt nämns som en av museets pärlor bland de västerländska konstnärerna.
– Vi fick ta bilder på tavlan och på baksidan hittade vi ett litet oansenligt rosa kvitto som följt med tavlan i snart hundra år. Av kvittot framgår att tavlan funnits i Vladimirs palats i S:t Petersburg. Ett dokument som redogör för proveniensen och tavlans tekniska och andra detaljer visar att den kommit till museet redan den 20 oktober 1921.
Utrikeshandelsministeriet i det då nygrundade Sovjetunionen samlade ihop all värdefull konst. En del såldes utomlands och resten delades ut i de olika regionerna. Så har tavlan kommit till Rybinsk.
På museet visste man inte att barnen på tavlan var storfurst Vladimirs söner. Man trodde att tavlan föreställde två flickor. På den tiden var också pojkar under sex år klädda i kjolar och hade långt hår.
– Ovsjannikov hade anat att barnen kunde vara kejserliga för han hade sett ett fotografi som påminde om barnen på tavlan. De blev ju jätteglada när jag kunde bekräfta vilka de är.
Det har i dag hunnit förflyta bara drygt tre veckor sedan Sani Kontula-Webb gjorde sin stora upptäckt, men redan nu är hon i full fart med att planera en utställning i Finland där tavlan kunde visas upp.
– Museifolket i Rybinsk vill i alla fall först renovera tavlan lite så att den klarar transporten hit. Så gäller det att hitta en sponsor för projektet. Det ska jag ta itu med nu med detsamma.
Hon drömmer om en utställning med även Edelfelts andra verk med kejserliga motiv som veterligen inte tidigare ställts ut för allmänheten.
Blir det av planerar hon en ny resa till ”skattkammaren” i Rybinsk.
– Där finns så otroligt många fina tavlor. Det är inte uteslutet att där kan finnas andra ”försvunna” mästerverk också.
Den återfunna tavlan är inte den enda av Edelfelts målningar av den ryska kejsarfamiljen som är på okänd plats. Exempelvis porträtttet av Nikolaj II iklädd grå morgonrock är försvunnet och eventuellt förstört.