Riskmedvetenhet nyckeln till ett bättre byggande

VVS-teknikerna Sune Främling och Tom L. Sundman (HBL 6.4) tar den kritiserade ventilationstekniken i försvar. De hävdar i likhet med Anders Sjövall (HBL 30.3) att ventilationen inte kan orsaka problem med inomhusluften. Det är symptomatiskt att representanter för en disciplin inom byggnadstekniken inte vill vidkännas de problem som uppstår när den i teorin perfekta tekniken i sitt praktiska utförande inte uppnår det man eftersträvat.

Den defensiva argumentationen som skyfflar över allt ansvar på genomförandet för oss inte vidare. Vi bör se mer holistiskt på problemen och ta lärdom av fel som begåtts, oavsett av vem och när.

Såväl Sjövall som Sundman konstaterar helt korrekt att ”det inte är helt lätt att åstadkomma en balanserad ventilation på grund av bristfällig mätteknik”. Följaktligen lyckas det inte alltid. I praktiken långt ifrån alltid, då de tilltänkta marginalerna på 10 procent i justeringen av luftflödena lätt överskrids.

Flödesbalansen påverkas av yttertemperaturen, smutsighetsgraden av filter och kanaler, olika brukssituationer, systemens ålder med mera. Marginalerna har gjorts snäva för att uppnå maximal energieffektivitet. I praktiken är de alltför snäva i känsliga omgivningar såsom skolor och speciellt vid saneringsobjekt.

Att övertryck kan leda till fuktackumulering och mikrobväxt i strukturerna är ett faktum som ingen har de- menterat. Värst är om trycket varierar mellan över- och undertryck. Då ”matar” man vid övertryck, via läckagerutter i strukturerna, fukt till mikrober för att sedan senare suga in dessas toxiner då trycket slagit över till undertryck.

Jag har fäst uppmärksamhet vid riskbenägenheten vid byggandet och VVS-tekniken, via min yrkesbakgrund inom tillförlitlighets- och säkerhetsanalyser inom energiindustrin. Ventilering är även i dessa sammanhang av central betydelse. Med ventilering hanteras explosionsrisker och förhindras spridning av skadliga gaser till rena utrymmen. Mekanismerna och lösningarna är stort sett desamma som i byggnader, och fysiken är densamma. Då det handlar om säkerhet gäller emellertid att den kritiska teknikens planenliga funktion inte kan tillåtas lämnas åt slumpen.

Vid säkerhetsanalyser är utgångspunkten att allt som kan fallera förr eller senare också gör det. Vid systematisk analys av alla tänkbara fel bör därmed säkerställas att den skada som kan uppstå vid ett fel inte är oproportionerligt stor sett till felets sannolikhet. De för ändamålet utvecklade analysmetoderna är olika former av kontrollistor som systematiserar uppmärksammandet av möjligheter till fel. I fall av vissa riskfaktorer är bruket av dessa metoder obligatoriskt.

Erfarenheten visar att dessa framgångsrikt och kostnadseffektivt har förebyggt skador och olyckor. Inom byggandet har man däremot inte särdeles väl lyckats förebygga fuktskador och problem med inomhusluften. Detta är ingen överraskning om man applicerar nämnda riskanalysmetoder på allt som kan gå fel. Framför allt saknas mekanismer för att tidigt och tillförlitligt kunna uppmärksamma och åtgärda fel som på sikt vållar stor skada. Att skrida till åtgärder först då det rapporteras inomhusluftssymtom är synnerligen ineffektivt och i många fall för sent.

Det vore välkommet att introducera mer tillförlitlighetsoch riskanalystänkande även inom byggandet och speciellt då man vid sanering kombinerar gammal och ny teknik. Detta skulle gynna valet av lösningar, säkerhetsmarginaler, processer och felindikatorer som ger friska och långlivade byggnader även när byggandet, övervakningen och underhållet inte är av toppnivå. God planering beaktar och bär ansvar för fallgropar under hela livscykeln. När det gäller hälsa och säkerhet är försiktighetsprincipen och Murhphys lag goda rättesnören.