”Kom tillbaka! Visst kommer vi att känna igen dig!”
Filmstjärnan Shia LeBeouf sitter isolerad i en stuga i Lappland. Hans enda kontakt med omvärlden är en videolänk till Ars 17 på Kiasma. Det går bra att prata med honom, och med hans lika isolerade kollegor Nastja Säde Rönkkö och Luke Turner. Men de flesta som stiger in i det mörka rum där de tre konstnärerna stirrar ut från var sin skärm flyr snabbt därifrån.
KONST
●●Ars 17 – Hello World!
Museet för nutidskonst Kiasma Till 14.1.2018.
När jag rör mig igenom årets uppsättning av Kiasmas stolthet och kronjuvel, nutidskonstöversikten Ars, tänker jag mycket på framtiden. Den nionde inkarnationen av Ars handlar om den digitaliserade världen som vi så ofta vill se som en kittlande blandning av utopi och dystopi. Men utställningen får mig inte att filosofera över framtiden. Jag känner förvirring.
Vi är så nya i denna värld av konstant internetuppkoppling och demokratiserad teknologi att vi fortfarande ser den som futuristisk. Vi är samtidigt både imponerade och äcklade: wow, det finns gratis wifi på flygresor och den här meditationsappen är sjukt bra, men det är så jobbigt att tänka på att barn i Kongo med bara händer gräver fram coltan för min Iphone – vi lever i en sjuk värld. Denna förtjusning över det futuristiska i vår samtid präglar Ars 17 starkt, och det är uppenbart, på grund av alla teknologiska verk, att vi befinner oss i en mycket ung konstgenre.
Det är ur detta tankarna om framtiden uppstår. Hur kommer vi att se Ars 17 i framtiden? Hur kommer dessa verk att åldras? Jag försöker transportera mig framåt i tiden men finner inget svar ens med hjälp av fantasin.
Men är frågan om hur Ars 17 kommer att se ut om tio, tjugo eller hundra år ens viktig? Utställningen utger sig inte för att handla om något annat än nuet och har få pretentioner på att agera orakel.
Ändå kan jag inte skaka av mig tanken på framtiden – det är ett passande tankeexperiment när det är förbluffande svårt att komma underfund med vad man egentligen tycker och känner. När man inte kan komma underfund med om verket man betraktar är fräscht eller redan utblommat och trött.
Vår lust att sluka allt har beröringspunkter med konsumtionen av digitala medier, står det på väggen i rummet med Jon Rafmans verk. Men stämmer det verkligen? Vi rör oss i otroligt snäva cirklar på internet. Det är sällan vi utforskar något. Nej, det är rutinmässigt: Facebook, Instagram, Twitter, Google, Wikipedia. Kanske något annat. Alltid samma nyhetssidor. Vi slukar inte information, vi törstar inte efter mera, utan vi uppdaterar bara mekaniskt vårt Facebookflöde gång på gång. Vi är tråkiga konsumenter. Konsten är en spegel som i det här fallet vill visa upp oss som mer intressanta än vad vi egentligen är.
Iakttar Nastja Säde Rönkkö och Luke Turner hur alla besökare koketterar framför kändisen? Gör man själv samma sak? Krumbuktar man sig plötsligt som en nervös trettonåring? Hur ser dessa tre individer mig?
Formidabel satsning
Här bör det poängteras att Ars alltid är en sevärd och tankeväckande utställning. Den speglar vad de konstnärliga ledarna inom det stat- liga konstinstitutionsmaskineriet anser vara aktuellt och intressant. Dessutom är det en formidabel satsning: stor energi läggs på att skapa en ambitiös utställning som både ska kunna imponera på sakkunniga och locka gemene man.
I sin eminenta recension för Edit Media kallar skribenterna Rosa Kuosmanen och Tuomas Laulainen utställningens kuratering för en kritiklös retweet av wow-verk som på sistone ställts ut på prestigefulla museer. Det är en svidande analys, men faktum är dock att så gott som ingen av Kiasmas besökare har någon som helst aning om att Hito Steyerls Factory of the Sun visats på såväl Venedigbiennalen som MOCA i Los Angeles.
Ars 17 må apa efter den interna-
tionella konstvärlden, men varför inte? Internetbaserad och -inspirerad konst är ju i grund och botten helt rotad i trender och trendighet.
Kiasma kombinerar dessutom snyggt det internationella med det inhemska.
Hopplös kamp mot filmindustrin
En utställning som fyller ett helt museum är ofrånkomligen överväldigande. Det är många våningar och väldigt många videoverk. Stora skärmar, projektioner, mycket 3D. Det är vid dessa skärmar som tanken om framtiden främst dyker upp.
Problemet är att vi serveras så fantastiskt visuellt material i datorspel och filmer att konstnärer som nyttjar sig av animation och rörlig bild befinner sig i ett dilemma. Vilken ensam konstnär kan tävla med en Hollywoodfilm vars budget kan vara hundra miljoner dollar?
Jag tänker plågat på hålögda 80-talister som i tusentals timmar sitter ensamma i sketna men asdyra lokaler någonstans i Brooklyn och animerar något halvironiskt videoverk som inspirerats av internet, teknologi och datorspel. Verk som trots all möda och besvär inte har ens hälften så mycket visuell kreativitet eller själ som relativt mainstream-animationer som Satoshi Kons Paprika eller Ari Folmans The Congress.
Melanie Gilligan gör ett tappert försök med den välspelade femdelade scifi-filmen Delad känsla men jag känner ändå att duellen med filmindustrin inte är en kamp som går att vinna.
Speciellt Rachel Rossins Alembic Cache Passes (Time-snark) som baserar sig på slutscenen i Michelangelo Antonionis Zabriskie Point från 1970 får en att undra varför man inte bara kunde titta på klippet på Youtube i stället för att med hjälp av VR-glasögon stappla omkring i en klumpig tredimensionell version. Det är mer gimmick än innehåll.
Säg hej till en kändis!
Kanske längtan efter spelfilm också infinner sig på grund av den emotionella kyla som genomsyrar Ars 17. Det är mycket att se men lite att känna. Ett välkommet avbrott är LaBeouf, Rönkkö & Turners#ALONETOGETHER, ett verk som pågår under denna månad och genom en videolänk låter besökarna prata med de tre konstnärerna som befinner sig isolerade i varsin stuga i Lappland.
De flesta som stiger in i det mörka rum där de tre konstnärerna stirrar ut från var sin stor skärm flyr snabbt, och det är onekligen en instinktiv reaktion. Det är kusligt att plötsligt stå framför tre okända personer. De betraktar en, ger en sin fulla uppmärksamhet.
Hej! skriver Shia LaBeouf. Han är även filmstjärna, och hans närvaro skruvar upp situationen. Iakt- tar Nastja Säde Rönkkö och Luke Turner hur alla besökare koketterar framför kändisen? Gör man själv samma sak? Krumbuktar man sig plötsligt som en nervös trettonåring? Hur ser dessa tre individer mig? Hur kommer det sig att det plötsligt förflutit en timme i det mörka rummet med tre okända människor?
Det är olustigt, svårt att veta om man fastnar i LeBeoufs, Rönkkös och Turners sällskap på grund av en narcissistisk njutning i att bli sedd eller på grund av att man kommunicerar människa till människa.
De tre konstnärerna är charmiga och vänliga. Kom tillbaka! Förstås kommer vi att känna igen dig! skriver de. Är det sant? Har man verkligen mött dessa tre människor eller bara utgjort en spelpjäs i deras performance?
I went to Ars 17 and all I got was this instagram update. Bildskärmen med Shia har potential att bli Kiasmas mest instagrammade verk någonsin. Titta! En världskändis såg mig, talade med mig!
Kiasma uppmuntrar till detta. Intill varje konstverk finns konstnärens eget Instagram-namn. Tagga oss på sociala medier! Ladda ner Ars 17-appen! Kolla mer konst på nätet!
Kanske detta är framtiden. Kanske skrattar vi åt det hela om bara några år. Den som lever får se.