Normalitet som önskedröm
Three generations är en sevärd film om och av kvinnor, trots obeslutsamhet om vem filmen egentligen handlar om.
”Det enda jag vill är att vara normal.” Så säger sextonåriga Ray, född Ramona (Elle Fanning), som inte står inte ut en dag till om han inte får börja sin testosteronbehandling och sedan opereras för att även fysiskt bli den pojke han alltid har varit. Men han vill heller inte gå i sin bohemiska konstnärliga privatskola (som ser ut som School of Performing Arts från tv-serien Fame) eller bo i en oerhört tjusig lägenhet på Manhattan med två generationer av matriarker. Alltså en typiskt tjurig tonåring.
Men Ray är dessutom uppfostrad av sin ensamstående mor Maggie (Naomi Watts), en illustratör, och hennes mor Dolly (Susan Sarandon) med lesbisk partner. För sitt beslut får han både stöd och motstånd. Den dominanta mormodern säger: ”Varför kan hon inte bara vara lesbisk? Hon tycker ju om kvinnor” och ”tänk på mig som har kämpat ett helt liv för kvinnors rättigheter och nu vill mitt barnbarn bli en man”. Det lesbiska kärleksparet är extremt harmoniskt, som lesbiska par har en tendens att vara på film.
Maggie däremot vill stödja sitt barn, kosta vad det kosta vill. Hon har haft ett såsigt kärleksliv med olika män och när hon ska söka upp Rays frånvarande fader i hans vrålsnygga designhem i förorten (huset är en av filmens behållningar) för att han ska ge sitt tillstånd till operationen kryper pinsamheten över henne – och filmen riktar in sig på att bli en romantisk komedi om en tassig släkts återförening, i stället för en film om Ray.
Aptitligt gyllene
En amerikansk film om och av kvinnor är fortfarande sällsynt. Den här är sevärd tack vare sitt tankeväckande ämne, sin nästan utopistiskt valfria värld och värmen mellan kvinnogenerationerna. Men obeslutsamheten om vem filmen handlar om är en svaghet – att filmen har haft två titlar speglar detta. Ett annat problem är att tonen växlar: ibland är det bred komedi som då Rays blåtira kyls ner med en frusen kyckling vilket mormodern inte kan sluta skratta åt, ibland kryper den nära och ordlöst inpå Rays instängda känsla av utanförskap.
Elle Fanning spelar utmärkt både att explodera i dans eller tonårsraseri och att stänga inne allt under ett blankt ansikte. Naomi Watts gör ett vuxet våp, ett specifikt heterosexuellt sådant, som alltid behöver nån som tar hand om henne. Susan Sarandon (som för närvande är en så underbart porträttlik Bette Davies i tv-serien Feud) är kanske den svagaste länken i trion, både för att hennes karaktär är osannolik och för att hon spelar över. De är alla så vackra och New York så läckert gyllene att man bara skulle vilja äta upp det. Som det bara kan vara på film.