Stenplattor utan budskap
Det kunde ha blivit pretentiöst, men Frank Brümmels försök att inte säga någonting alls är intressant, skriver Helen Korpak. Konstrecension
●●Frank Brümmel: Good Times.
Galleria Sculptor, Södra kajen 12. Till den 30.4. ■ På en maskeradfest jag besökte för inte så länge sedan var en illustratör utklädd till sin största rädsla: det tomma, vita pappret. Frank Brümmels utställning Good Times får mig att undra vad konstnären känner när han slår sitt första slag mot den tomma stenytan. En större ängslighet än den som snart kanske ska förstöra ett pappersark? Eller en känsla av makt?
Good Times är monumental. Tunga verk, stora verk. Sten. Maffiga metallstrukturer som stafflier. Traditionen som konstant gör sig påmind när associationerna fladdrar upp kring konstverken. Tankarna går än till gravstenar, än till forntida plattor med kilskrift. Men Brümmel flirtar inte med sitt mediums tunga historia. I Good Times finns inga självklara referenser till stenplattorna med de tio budorden eller till Rosettastenen, inga uppenbara nickningar till antikens stenhuggningar. Tvärtom.
Stenarna, råmaterialen, är maskulina i sin brutalitet och grovhet. De är respektingivande i sin ålder på miljontals år, och relativt dyrbara som material. Med detta leker Brümmel. Hans stenhuggning är sirlig men samtidigt lite försiktig. I triptyken Good Prospects har Brümmel huggit ut en hunds viftande svans på den nedersta stenplattan, på ett sätt som närmast kan beskrivas som en liten animation. I andra verk finns små detaljer av bladguld eller små bitar marmorplatta. Allt är omsorgsfullt och omständligt utfört med eftertanke, men utmynnar i ett nonsens som inte utger sig för att vara djupsinnigt eller enastående.
Metoden ger mening
Den ryska konstnären Egor Kraft har i sitt verk URL Stone från 2015 likt Brümmel också närmat sig stenhuggning med ett modernt grepp, men inte kunnat hålla sig från att använda stenen som symbol för tiden. Krafts marmorplatta är ingraverad med adressen till en Wikipediasida som visar fotot URL Stone – en loop mellan konstverk och internet. Det är fyndigt och lite melankoliskt, men också förväntat. Brümmel åstadkommer i sina verk det oväntade genom att helt enkelt göra vad han vill med de dyrbara stenar som utgör hans duk. Bokstäverna han skriver i stenen utgör meningar som stampar på stället och är snudd på töntiga: ”The Clown Is Good” eller ”Smoking AA Batteries”. Noggrant uthugget.
Det är inte speciellt intressant eller ens poetisk text, men materialet och metoden ger det ett slags mening. Själva konceptet bakom Good Times – att medvetet låta bli att försöka säga något djupsinnigt och se vart det leder – fungerar. Vad som kunde ha varit bara pretentiöst är intressant, och som bäst snudd på förtrollande.