Tiensuu går från klarhet till klarhet
Konsertrecension
●●Helsingfors stadsorkester.
Truls Mørk, cello; dirigent Susanna Mälkki. Madetoja, Bloch, Tiensuu, Ravel. Musikhuset 20.4. ■ Jukka Tiensuus (f. 1948) kompositioner präglas av en exceptionell klarhet och säkerhet, en vetskap om vad han vill uttrycka och hur han ska göra det – dessutom ofta med en glimt i ögat. Som en bekräftelse på detta var orkesterverket Sinfoniaviis, som stadsorkestern uruppförde i torsdags, ett utsökt jobb från den första tonen till den sista.
Verket började medryckande intensivt med en tät klang och en textur där enstaka ljud utvidgade sig till harmonier och krympte igen. Snart påminde musiken om en fågelflock eller ett fiskstim, som byter riktning och form utan att skingras. Tiensuu kan även konsten att använda orkestern som ett enda stort instrument med hjälp av omfattande gester som börjar i en instrumentgrupp och fortsätter i de andra.
Skillnaderna mellan verkets fem satser (Downbeat, Hibeat, Offbeat, Lobeat, Upbeat) berodde på både karaktär och klangfärg. Den skimrande diskantbetonade andra satsen, varpå violinsolot satte en guldkant, stod i tydlig kontrast mot den första.
Verkets titel uppmuntrar att dra paralleller till symfonigenren. Tredje satsen med de nyckfulla rytmerna och den lekfulla lilla melodin förde osökt tankarna till ett scherzo, medan den femte satsen, som växte fram ur ett repetitivt motiv, utgjorde en rörlig final.
Japanska förtecken
Annars hade konserten en underton av exotism. Kvällen inleddes med en liten (alldeles för liten!) smakbit ur Leevi Madetojas (1887–1947) Okon Fuoko, första satsen ur orkestersviten som stadsorkestern uruppförde för 90 år sedan. Musiken är ursprungligen komponerad för en balettpantomim med japanska förtecken.
Norska cellisten Truls Mørk, en bekant gäst i Helsingfors, imponerade i Ernest Blochs (1880–1959) Schelomo. Musiken i den 1916 komponerade rapsodin för cello och orkester är lidelsefull och svårmodig, överlag senromantisk med tongångar inspirerade av hebreisk musik.
Solostämman föreställer kung Salomo, och i Mørks händer kan cellon sannerligen tala och sjunga. Tolkningen var väldigt elegant och samarbetet mellan de olika parterna alert.
Den fina konserten avslutades med Maurice Ravels (1875–1937) andra orkestersvit ur baletten Daphnis och Chloé. Här, liksom även i Okon Fuoko, hade blåsarna en framträdande roll med njutbara resultat.
Susanna Mälkki och hennes orkester lyckades med den svåra uppgiften att fylla Musikhusets stora sal med förföriska klangmassor, och mottagandet var entusiastiskt.