Fräscht moderniserad Brittenopera
Sibelius-Akademins elever gör En midsommarnattsdröm med spelglädje och detaljrikedom i en festivalmiljö komplett med bajamajor.
●●Benjamin Britten: En midsommarnattsdröm
Regi: Vistoria Newlyn, scenografi: Yannis Thavoris. Helsinki Sinfonietta, dir. Markus Lehtinen. I rollerna: Mariia Bertus, Maiju Vaahtoluoto, Ylva Gruen, Samuli Takkula, Silja Aalto, Johannes Pietzonka, Nea Alanko, Visa Kohva, Heikki Hattunen, m.fl. Sibelius-Akademin 22.4.2017.
Sibelius-Akademins elevuppsättning av Benjamin Brittens En midsommarnattsdröm är omplanterad i modern sommarfestivalmiljö. Regissören Victoria Newlyn har verkligen satt sprätt på hela ensemblen.
Ramberättelsen har förändrats så att Tytania är huvudstjärna vid ”Forestival”, ett ambulerande sommarevenemang. Den välfungerande dekoren har blivit en rad bajamajor och en festivalbuss. Några festivalgäster har kärleksbekymmer och festivalens personal sätter upp en egen pjäs för vip-gäster. Här är det kanske inte den nya helhetsvisionen som imponerar så mycket utan snarare den levande detaljrikedomen och spelglädjen.
Britten hade verkligen ont om tid, då han några månader innan öppningen av årets festival i Aldeburgh 1960 valde att komponera Shakespeares komplicerade pjäs. Det första han gjorde var att utnämna sin partner Peter Pears till librettist. Tillsammans strök de hela första akten och lite till. Och därmed blev ramberättelsen med Theseus bröllop inte så viktig.
Shakespeare berättar flera parallella storyer som utspelar sig mellan kärleksparen, hantverkarna och älvorna och Britten har gett grupperna delikat karaktäriserande musik. Moderniseringen ger kanske inga kristallklara nya definitioner på vilka de är i nutid men ger dem välkommen frihet att spela ut.
Hatkärlek till italiensk opera
Britten älskade Verdis sena operor och hävdade samtidigt att han avskydde Donizetti. År 1959 såg Britten och Pears Joan Sutherlands sensationella genombrott som Lucia di Lammermoor.
Det berättas att de förtvivlat vandrade omkring på operan och försökte få förståelse för sin åsikt om att det var dåligt. Publiken var vild av förtjusning. Denna negativa upplevelse hör nog till det som sporrat Britten, förutom Shakespeares underbara text förstås.
En midsommarnattsdröm kulminerar med en dråplig pjäs i pjäsen som framförs av hantverkarna. Idén är att de gör det illa. I pjäsen sjunger en tenor (som på urpremiären var Peter Pears) en vansinnesscen med flöjtackompanjemang och härmar Sutherlands gester. Heikki Hattunen gjorde en god prestation utan att vara bunden vid att ironisera La Stupenda.
Victoria Newlyn från Guildhall School och Royal Academy of Music har satsat mycket krut på göra pjäsen i pjäsen till en rolig skapelse. Det handlar om Ovidius Pyramus och Thisbe, som egentligen är ett slags tidig variant av Romeo och Julia. Regin har klätt ut samtliga aktörer till bekanta figurer ur Star Wars: muren är Darth Vader, lejonet Chewbacca och Pyramus Han Solo.
Älvkungen Oberon spelades av i och för sig välsjungande Maiju Vaahtoluoto och kommer senare också att göras av en kontratenor. Så skall det egentligen nog vara; rollen kreerades av Alfred Deller som kom att starta hela den enorma popularitet som rösttypen åtnjuter i dag. Intressant nog fick Deller en hel del kritik för sin tolkning som också finns på skiva och han lär inte själv ha gillat rollen.
De flesta sångarna var riktigt imponerande. Mustigt sjungande barytonen Kristjan Mõisnik fick göra Theseus till en modern industrimagnat. Mariia Bertus (Tytania) sjöng sin koloraturroll med lämplig briljans, Visa Kohva (Bottom) hade stark utstrålning och de två älskande paren (Ylva Gruen, Samuli Takkula, Silja Aalto och Johannes Pietzonka) både spelade och sjöng livfullt.
Älvgossarna spelades av kvinnor, liksom även Puck och därmed försvann en del av Brittens sexuella ambiguitet, men Nea Alanko var nog så stilig. Någonting vunnet, någonting förlorat.
Välkommet tillskott
Med sina nitton roller är operan speciellt lämplig för utbildning. Hela ensemblen har fått bästa tänkbara coaching i den brittiska stilen, språket och också de ironiserande pastischer som Britten frossar i med genial påhittighet.
Helsinki Sinfonietta spelade duktigt ett partitur som kräver kammarmusikalisk precision. Vid premiären dirigerade Markus Lehtinen snärtigt, medan tre senare föreställningar görs av en elev.
Brittens opera har inte getts ofta i vårt land och inte minst därför är den ett välkommet tillskott till operautbudet. Den musikaliska helheten var gedigen och hela produktionen riktigt underhållande också utan älvornas magi.