Träffsäker, öm samtidsbeskrivning och svidande kritik i Donners debut

Dynamisk, spetsig och rolig, tycker recensenten om Ulla Donners debutalbum Spleenish, om unga ”fria” människor med Rimbaud i fickan men utan arbetsstipendier.

Serieroman ●●Ulla Donner Spleenish Schildts & Söderströms 2017

Det är nästan omöjligt att läsa Ulla Donners serieroman Spleenish och inte tänka på teveserien Girls. Det som är bra med Spleenish är nämligen exakt det som är så lysande med Girls: bägge lyckas nämligen vara både en träffsäker, öm samtidsbeskrivning och en svidande kritik.

Huvudpersonen i Spleenish, en kvinna i Helsingfors, drabbas av ett plötsligt missmod vid fyllda 26 år. Om man inte är ung och lovande är man gammal och misslyckad. Så funkar det i den intellektuella äganderättens tidevarv, kläm fram dina idéer eller försvinn. Huvudpersonen har förlorat sin drivkraft, hon saknar lust att göra det hon borde ha lust med: fila på nyskapande konstprojekt, gå på vernissage, tjäna pengar, mingla och luncha med vackra människor. Hon orkar inte längre jobba på att vara en unik snöflinga, hon har drabbats av spleen, svårmod, ennui. Olust, helt enkelt. Hon drar sig undan från vänner, sammanhang och sociala medier – dock inte utan att först ha lagt upp en statusuppdatering om hur härligt det är att slippa söka bekräftelse online.

Spleen som självhjälpsprojekt

Men apatin och olusten kan inte bestå, för att få mat på bordet måste berättarjaget vara kreativ och då går det inte att hänga läpp. Hon tar sig an denna spleen som ett självhjälpsprojekt, ett problem att lösa.

Hon börjar gå på gym, äter gröna växter, går med i dejtingappen Tinder för att bli mindre hämmad och mer lyckligt sexuell: ”Jag måste hitta en partner & få utlopp för mina naturliga lustar. På så sätt kunde jag äntligen få tillbaka min drive, ge efter för arbetsnarkomani, tjäna pengar och dö inuti.”

Hon går på trista dejter och trista fester och tackar till och med ja till ”den där ena grejen”, ett framträdande. Men självhjälpsprojektet misslyckas, osäkerheten och kvalen finns kvar trots grönsakerna och träningen. Hon ställer in framträdandet med ett sms: ”Hej jag måste tyvärr ställa in p.g.a. kan ingenting, vet ingenting, är köttslig, tuggar när jag är full och har ingen auktoritet Mvh. XXX”. Och så fortsätter det, utan någon given upplösning. Där ute någonstans cyklar trendigt klädda människor till loppisar och njuter av sitt förljugna men fyndigt bildsatta Instagramliv medan berättarjaget fortsätter att ligga hemma på sofflocket och googla tjocka hundar. ”Det var ok. Nu hade jag en ursäkt att fortsätta göra ingenting.”

Kongenial bindning

Spleenish går i rött och vitt och är vackert formgivet med öppen rygg. Man ser alltså trådarna som binder ihop boken, vilket är kongenialt med hur berättelsen visar vilka tunna trådar en viss typ av Helsingforserfarenhet hänger i, och hur knappt med manöverutrymme de ”fria” skönandarna på kaféerna, med Rimbaud i kavajfickan men utan arbetsstipendium, egentligen har.

Donner har varit verksam som illustratör och grafisk formgivare i flera sammanhang, bland annat som skicklig omslagsformgivare på Schildts & Söderströms, och tillsammans med Henrik Huldén har hon skrivit och illustrerat bilderböckerna om Gosse Gosig. Den rödvita färgskalan hon valt här fungerar utmärkt tillsammans med växlingarna mellan uppslag som är helt täckta av figurer och pratbubb- lor och uppslag som är nästan tomma. Rött och vitt för också osökt tanken till växlingarna mellan blodig produktionsiver och blek fin-de-siécle-depression. Helheten är genomtänkt, dynamisk, spetsig och rolig.

Inom serieromangenren finns en stark självbiografisk tradition. Till dessa hör till exempel storsäljarna Maus av Art Spiegelman, som handlar om hans fars erfarenheter av förintelsen, och Fun Home av Alison Bechdel, som handlar om hennes fars självmord. Baksidestexten till Spleenish lyder: ”I denna bok undersöker Ulla Donner vad som står mellan henne och hennes nya fabulösa jag.” Det är frestande att läsa Spleenish självbiografiskt efter att ha fått en sådan tilllåtelse att göra det, men det vore att binda verket till en bestämt realis- tisk referensram och därmed att göra det en otjänst. Donners teckningar av människor med enorma klohänder eller gapande hål mitt i ansiktet är inte realistiska porträtt, de är satir i bild, även om övriga element i berättelsen är verklighetstrogna. Precis som teveserien Girls får Spleenish mer satirisk sprängkraft om den inte avkrävs verklighetsbundenhet, och om det inte måste vara kvinnan på teckningarna i boken som har skrivit den.

”Nej tack, helst inte”

För den som inte är bekant med de rätt specifika referenserna kanske Spleenish framstår som en luguber berättelse, men Donners tonfall är träffsäkert och roligt och illustration och text gifter sig väl. Även berättarmässigt finns här finess. Initialt irrite-

ras jag oerhört av huvudpersonens passivitet och depressiva tröghet, jag vill klösa in mig i boken och motivera henne till politisk kamp, eller vad som helst förutom hennes provocerande tillstånd av likgiltighet inför världen. På ett skickligt sätt knuffar alltså Donner in mig som läsare i den produktivitetshetsande position som är målet för hela satiren. I huvudpersonens motvilja att handla finns nämligen något produktivt, rent av radikalt.

Liksom sekreteraren Bartleby i Herman Melvilles novell med samma namn säger protagonisten i Spleenish ett inte ovänligt men uttrycksfullt ”nej tack, helst inte” till prestationssamhället och den glada entreprenörsandan. Att hon ändå deltar och förförs av jargongen och de vackra människorna ibland urholkar inte poängen att passivitet kan vara ett politiskt medel. Ulla Donner gör en vass iakttagelse om samhället i dag och vårt idealiserande av (maskulin) aktivitet och handlingskraft. Spleenish ställer frågan om det alls finns någon frihet att handla, och kommer fram till ett rätt dystert svar. Men huvudpersonens handlingslöshet blir, paradoxalt nog, en politisk handling i stark relief till omgivningens jagstarka varumärkeshets. Cynism, spleen och skepsis kan vara nog så sunda reflexer ibland.

kultur@ksfmedia.fi

JENNY JARLSDOTTER WIKSTRöM