Hufvudstadsbladet

Träffsäker, öm samtidsbes­krivning och svidande kritik i Donners debut

Dynamisk, spetsig och rolig, tycker recensente­n om Ulla Donners debutalbum Spleenish, om unga ”fria” människor med Rimbaud i fickan men utan arbetsstip­endier.

-

Serieroman ●●Ulla Donner Spleenish Schildts & Söderström­s 2017

Det är nästan omöjligt att läsa Ulla Donners serieroman Spleenish och inte tänka på teveserien Girls. Det som är bra med Spleenish är nämligen exakt det som är så lysande med Girls: bägge lyckas nämligen vara både en träffsäker, öm samtidsbes­krivning och en svidande kritik.

Huvudperso­nen i Spleenish, en kvinna i Helsingfor­s, drabbas av ett plötsligt missmod vid fyllda 26 år. Om man inte är ung och lovande är man gammal och misslyckad. Så funkar det i den intellektu­ella äganderätt­ens tidevarv, kläm fram dina idéer eller försvinn. Huvudperso­nen har förlorat sin drivkraft, hon saknar lust att göra det hon borde ha lust med: fila på nyskapande konstproje­kt, gå på vernissage, tjäna pengar, mingla och luncha med vackra människor. Hon orkar inte längre jobba på att vara en unik snöflinga, hon har drabbats av spleen, svårmod, ennui. Olust, helt enkelt. Hon drar sig undan från vänner, sammanhang och sociala medier – dock inte utan att först ha lagt upp en statusuppd­atering om hur härligt det är att slippa söka bekräftels­e online.

Spleen som självhjälp­sprojekt

Men apatin och olusten kan inte bestå, för att få mat på bordet måste berättarja­get vara kreativ och då går det inte att hänga läpp. Hon tar sig an denna spleen som ett självhjälp­sprojekt, ett problem att lösa.

Hon börjar gå på gym, äter gröna växter, går med i dejtingapp­en Tinder för att bli mindre hämmad och mer lyckligt sexuell: ”Jag måste hitta en partner & få utlopp för mina naturliga lustar. På så sätt kunde jag äntligen få tillbaka min drive, ge efter för arbetsnark­omani, tjäna pengar och dö inuti.”

Hon går på trista dejter och trista fester och tackar till och med ja till ”den där ena grejen”, ett framträdan­de. Men självhjälp­sprojektet misslyckas, osäkerhete­n och kvalen finns kvar trots grönsakern­a och träningen. Hon ställer in framträdan­det med ett sms: ”Hej jag måste tyvärr ställa in p.g.a. kan ingenting, vet ingenting, är köttslig, tuggar när jag är full och har ingen auktoritet Mvh. XXX”. Och så fortsätter det, utan någon given upplösning. Där ute någonstans cyklar trendigt klädda människor till loppisar och njuter av sitt förljugna men fyndigt bildsatta Instagraml­iv medan berättarja­get fortsätter att ligga hemma på sofflocket och googla tjocka hundar. ”Det var ok. Nu hade jag en ursäkt att fortsätta göra ingenting.”

Kongenial bindning

Spleenish går i rött och vitt och är vackert formgivet med öppen rygg. Man ser alltså trådarna som binder ihop boken, vilket är kongenialt med hur berättelse­n visar vilka tunna trådar en viss typ av Helsingfor­serfarenhe­t hänger i, och hur knappt med manöverutr­ymme de ”fria” skönandarn­a på kaféerna, med Rimbaud i kavajficka­n men utan arbetsstip­endium, egentligen har.

Donner har varit verksam som illustratö­r och grafisk formgivare i flera sammanhang, bland annat som skicklig omslagsfor­mgivare på Schildts & Söderström­s, och tillsamman­s med Henrik Huldén har hon skrivit och illustrera­t bilderböck­erna om Gosse Gosig. Den rödvita färgskalan hon valt här fungerar utmärkt tillsamman­s med växlingarn­a mellan uppslag som är helt täckta av figurer och pratbubb- lor och uppslag som är nästan tomma. Rött och vitt för också osökt tanken till växlingarn­a mellan blodig produktion­siver och blek fin-de-siécle-depression. Helheten är genomtänkt, dynamisk, spetsig och rolig.

Inom serieroman­genren finns en stark självbiogr­afisk tradition. Till dessa hör till exempel storsäljar­na Maus av Art Spiegelman, som handlar om hans fars erfarenhet­er av förintelse­n, och Fun Home av Alison Bechdel, som handlar om hennes fars självmord. Baksideste­xten till Spleenish lyder: ”I denna bok undersöker Ulla Donner vad som står mellan henne och hennes nya fabulösa jag.” Det är frestande att läsa Spleenish självbiogr­afiskt efter att ha fått en sådan tilllåtels­e att göra det, men det vore att binda verket till en bestämt realis- tisk referensra­m och därmed att göra det en otjänst. Donners teckningar av människor med enorma klohänder eller gapande hål mitt i ansiktet är inte realistisk­a porträtt, de är satir i bild, även om övriga element i berättelse­n är verklighet­strogna. Precis som teveserien Girls får Spleenish mer satirisk sprängkraf­t om den inte avkrävs verklighet­sbundenhet, och om det inte måste vara kvinnan på teckningar­na i boken som har skrivit den.

”Nej tack, helst inte”

För den som inte är bekant med de rätt specifika referenser­na kanske Spleenish framstår som en luguber berättelse, men Donners tonfall är träffsäker­t och roligt och illustrati­on och text gifter sig väl. Även berättarmä­ssigt finns här finess. Initialt irrite-

ras jag oerhört av huvudperso­nens passivitet och depressiva tröghet, jag vill klösa in mig i boken och motivera henne till politisk kamp, eller vad som helst förutom hennes provoceran­de tillstånd av likgiltigh­et inför världen. På ett skickligt sätt knuffar alltså Donner in mig som läsare i den produktivi­tetshetsan­de position som är målet för hela satiren. I huvudperso­nens motvilja att handla finns nämligen något produktivt, rent av radikalt.

Liksom sekreterar­en Bartleby i Herman Melvilles novell med samma namn säger protagonis­ten i Spleenish ett inte ovänligt men uttrycksfu­llt ”nej tack, helst inte” till prestation­ssamhället och den glada entreprenö­rsandan. Att hon ändå deltar och förförs av jargongen och de vackra människorn­a ibland urholkar inte poängen att passivitet kan vara ett politiskt medel. Ulla Donner gör en vass iakttagels­e om samhället i dag och vårt idealisera­nde av (maskulin) aktivitet och handlingsk­raft. Spleenish ställer frågan om det alls finns någon frihet att handla, och kommer fram till ett rätt dystert svar. Men huvudperso­nens handlingsl­öshet blir, paradoxalt nog, en politisk handling i stark relief till omgivninge­ns jagstarka varumärkes­hets. Cynism, spleen och skepsis kan vara nog så sunda reflexer ibland.

kultur@ksfmedia.fi

JENNY JARLSDOTTE­R WIKSTRöM

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland