Evergreenvarianten av Basement Tapes
Bob Dylan har ofta låtit kraxig, nonchalant och frånvänd. Men nu sjunger han koncentrerat och eftertänksamt – rentav kärleksfullt, om man får tro Henrik Jansson.
Bob Dylan har aldrig gjort någon hemlighet av att han fortfarande älskar de evergreens han på 40och 50-talen växte upp med, låtar som i dag är delar av vad som kalllas ”The Great American Songbook”. Men det var först 2015 som han i och med Shadows In The Night började förverkliga sin ambition att också själv spela in versioner av dem. Fortsättning följde i fjol, med Fallen Angels, och bägge de här utgåvorna byggde i rätt hög grad på sånger som Frank Sinatra någon gång gjort till sina. ”Sinatra är berget man måste ta sig över”, som Dylan själv uttryckt saken.
Men tydligen var det inte ens tillnärmelsevis nog med detta, för nu har han fullbordat sin amerikanska sångbok med trippel-cd:n Triplicate.
Till en början tänker jag att mannen verkligen snöat in på sin rottraditionalism nu, att ett så här mastigt paket evergreens blir ganska tradigt. Och jag tycker väl fortfarande att han gärna skulle få avsluta historien här och igen satsa på egna låtar (vilket det också ryktas om att han är på väg att göra), men det är ändå också så att lite fler lyssningar för fram för Dylan atypiska och fina nyanser.
Intimiteten trumfkortet
Hela paketet är väldigt intimt, så att man plötsligt tycks befinna sig i ett slutet rum med en ståbas, mjukt vispande trummor utan egentlig rytmplikt, en gitarr som kunde komma direkt från 1950-talet, och en del smekande stråkar.
Och så Dylans röst, märkligt olik den man nu varit van att höra. Han har under många år låtit kraxig, spe- ciellt på scen, och också på skivorna emellanåt nonchalant och frånvänd. Men nu sjunger han koncentrerat och eftertänksamt – kärleksfullt kunde man rentav säga, om inte i förhållande till sina lyssnare så åtminstone till de sånger han tolkar.
Ville fixa det redan 1979
Så visst försvarar Triplicate – nästan mot förmodan – sin plats i hans produktion, som ett slags motpols-Basement Tapes. Nu inspelade i den legendariska Capitolstudion i Hollywood, där så många av de crooner- sångare som tidigare gjort de här sångerna också agerat.
Och det sägs att Dylan redan 1979 ville göra ett album i den här stilen, efter att han hört Willie Nelsons evergreenpaket Stardust. Då blev det nej av skivbolaget, men numera lär ingen stänga några dörrar för Nobelpristagaren.
Så han får väl själv då se till att emellanåt också prioritera det egna materialet.