”Saxen kastar jag i Enare träsk och går vidare”
Borgbacken öppnar på fredag. Då nöjesparken stänger sina portar i oktober avslutas också en lång era i nationalklenodens historia.
–Min pappa klippte silhuetter på Borgbacken mellan 1955 och 1992. För mig själv blir denna sommar den sista här, säger silhuettkonstnären Sirkka Lekman.
Lekman har under sina decen- nier blivit något av en institution på Borgbacken. Precis som hennes far Eero Manninen var före det.
Hon lovades en gång i tiden ett två veckor långt vikariat men de två veckorna blev till 20 år. 2007 tog hon paus på grund av sjukdomsfall inom närkretsen. Men hon har gästat nöjesparken då och då också efter det.
– Jag frågade någon gång mamma när exakt jag började med sil-
huetter och hon sa att hon inte riktigt kom ihåg det. Men hon sade att jag helt enkelt bytte ut nappen mot saxen och på den vägen är jag. På sätt och vis kan man väl säga att jag sysslat med pappas hobby i 30 år, skrattar Lekman.
I höst packar hon in sina små saxar för sista gången. Då räknar hon med att ha klippt över 100 000 silhuetter på Borgbacken.
– Mellan tummen och pekfingret så har väl 80 procent av mina kunder varit barn. Och då jag dessutom jobbat som klasslärare och rektor i nordöstra Helsingfors i 40 år i bland annat Rönnbacka, Skomakarböle och Rönninge så kan man med fog säga att barnen haft en rätt central roll i mitt liv.
Lekman, som nyss bytte namn till Leikkula, har passerat de 70 men ger ett synnerligen ungdomligt, glatt och energiskt intryck. Historierna är många och det märks att livet bjudit på många goda stunder. Hon har varit aktiv inom kommunal- och rikspolitik, innehaft många förtroendeposter men hungern är inte stillad ännu, inte på långa vägar.
Och då saxarna slutgiltigt tystnar i höst är planen glasklar.
– Jag har redan anmält mig till en skrivkurs i Orivesi.
Något som tyder på att boken Siluetti inte blir den sista hon ger ut.
– Det finns en del kvar att dokumentera. Bland annat från skolvärlden. Och jag känner att jag behöver lite inspiration för de projekten. Saxen då? Vad händer med den? – Min jobbsax har jag redan lovat att testamentera till Emil Cedercreutz silhuettmuseum i Harjavalta. Min reservsax kommer jag att sänka mitt i Enare träsk i höst.
– För att jag inte ens skulle få för mig att försöka fiska upp den igen. Träsket är så djupt och kallt att det torde fungera rätt avskräckande på dylika tankar. Det är ju isbelagt största delen av året. Skämt åsido så har jag älskat att syssla med silhuetter men nu är det dags för nya utmaningar.
Målsättningen 4,5 miljoner euro
Borgbackens vd Pia Adlivankin kommer uppför trappan och ser till att Lekman, eller Leikkula, har det bra.
– Jo då, jag har mat, dryck och trevligt, säger konstnärinnan.
Adlivankin är inne på sitt tredje år som högsta chef för nationalklenoden och målsättningarna är tuffa. Vinsten Borgbacken genererar går som bekant till välgörande ändamål, bland annat till Mannerheims Barnskyddsförbund och Barnavårdsföreningen i Helsingfors, och de 4,3 miljoner euro som utbetalades i fjol är nu tänkt att bli 4,5 miljoner.
– Omsättningen var 27,8 miljoner euro i fjol. Nu ska vi upp över 28 miljoner. Vi brukar snitta runt en miljon besökare. I fjol kom vi upp till hela 1,2 miljoner och når vi samma siffra i år är vi nöjda, säger Adlivankin.
Den främsta nyheten bland attraktionerna är i år Magia som ersatt Kieppi. Efter ett par provturer är det lätt att slå fast att Magia passar dem med känsligare mage bättre än Kieppi gjorde.
Då det gäller maten försöker Borgbacken också tillgodose den globala vegantrend som växer sig allt starkare.
– Hot dog med avocado i stället för korv blir säkert en hit. Och så kör vi burrito med bondböneprotein, mer allmänt känt som härkis.
– Bra väder. Inte för varmt, är det över 25 grader ligger folk på stranden. Runt 20 och uppehåll är vår beställning, säger Adlivankin.