Polariserat Polen vid vägskäl
Bilden av Polen är splittrad. Å ena sidan ett slags uppstartsland som på knappt 30 år har förändrats grundligt. Å andra sidan ett land där makthavarna tummar på grundläggande rättsstatsprinciper.
Polens övergång från planekonomi till marknadsekonomi efter Sovjetunionens sönderfall gick med fart. 1989 befann sig Polen, Ukraina och Vitryssland på ungefär samma nivå vad ekonomi och mycket annat i samhället beträffar. Under de senaste drygt 25 åren har Polens ekonomiska utveckling varit snabbare än i något annat post-kommunistiskt land och kan inte längre alls jämföras med grannarna Ukraina och Vitryssland.
Ändå är Polen fortfarande ett av de sex fattigaste länderna inom EU. Trots att ekonomin har utvecklats snabbt har vägen varit lång.
När man besöker Polen och träffar folk som rör sig i de ekonomiska och politiska sfärerna är stoltheten över Polens utveckling uppenbar. Men det finns också en klar oro för vart landet nu är på väg.
I parlamentsvalet för ett och ett halvt år sedan svängdes de politiska konstellationerna upp och ned. Partiet Lag och Rättvisa, PiS, lyckades få enkel majoritet i parlamentet. Alla vänsterpartier föll ur eftersom de inte klarade röstspärrarna och Donald Tusks parti blev det största oppositionspartiet. Tusk är tidigare premiärminister i Polen och nu ordförande för Europeiska rådet.
Polen är djupt polariserat och den nuvarande regeringens politik har inte bara fördjupat klyftorna utan också skapat ett ytterst inflammerat läge.
Regeringen har omvandlat det polska public service-mediebolaget till en propagandaradio och tv för sin egen politik. Cheferna byttes ut och många journalister har sagts upp. Samtidigt underminerade regeringen landets författningsdomstol, som alltså ska övervaka att grundlagen följs.
Med de här åtgärderna äventyrar regeringen rättsstaten. Det är allvarligt. Men polsk politik bjuder dessutom på en rad andra underligheter.
En av dem är att den starka mannen bakom PiS-regeringen och den som håller i alla trådar, Jaroslaw Kaczynski, inte har någon formell ställning i nationen. De facto styr Kaczynski Polen, men formellt är han bara partiledare för PiS.
Jaroslaw Kaczynski miste sin tvillingbror, Polens dåvarande president Lech Kaczynski, i flygolyckan i Smolensk 2010. Haveriutredningen visade att kraschen var en olycka, men den överlevande brodern Kaczynski och hans parti misstror den officiella utredningen och har tillsatt en slags alternativ utredning. Enligt den skulle en explosion ha ägt rum i planet. Det ifrågasätts av experter. Det finns inga egentlig bevis, men många tror ändå på explosionen. Också i det här fallet används den statliga tv:n och radion för att föra fram PiS uppfattning.
PiS har fortsatt ha ett rätt starkt stöd i opinionsmätningarna också efter valet hösten 2015. Det beror delvis på partiets sociala agenda. Där den förra regeringen höjde pensionsåldern, har den nuvarande sänkt den. För kvinnor är pensionsåldern nu 60 år. Dessutom har regeringen höjt barnbidragen i en reform som kalllas 500+. Det här är populärt i ett land där många har svårt att klara sig trots den ekonomiska utvecklingen.
Men när Polens regering motsatte sig att Donald Tusk skulle omväljas som ordförande för Europeiska rådet tyckte många polacker att det gick för långt. Alla andra EU-länder stödde Tusk, men Polens premiärminister röstade mot, enligt uppgift därtill tvingad av Jaroslaw Kaczynski. Det har lett till att stödet för PiS har sjunkit.
Partiet har drabbats av också intern splittring och det ryktas om en regeringsombildning efter dess partikongress i sommar. Det kan hända att försvarsminister Antoni Macierewicz får gå. Han är omtvistad och många högt uppsatta militärer har avgått i protest.
Oppositionspartierna är mycket kritiska till det makthavande partiets odemokratiska åtgärder men applåderar ändå inte entydigt EU:s reaktioner. En utbredd uppfattning är att Polen ska lösa sina problem på egen hand.
Den stora frågan i Polen är om PiS starka ställning är tillfällig eller om Polen har slagit in på en ny väg. På sikt hotas i så fall också den ekonomiska utvecklingen. Polen är ett exempel på att det inte räcker att modernisera ekonomin. Också den sociala utvecklingen och annat som förankrar förändringarna bland medborgarna är av stor betydelse.