Träffsäker undergångskomik i slipad utformning
Igenkännings- och referenskomedin är Paradisdoktrinens verkliga styrka.
Teaterrecension ●●Paradisdoktrinen Text: Fabian Silén. Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Scenografi: Paola Guzmán Figueroa. Ljus: Atte Pukero. Ljud: Theo af Enehjelm. På scenen: Lidia Bäck, Martin Bahne och Iida Kuningas. Teater Mestolas premiär på Viirus 29.4.
När●familjen●du●alltid●drömt●om●inte●ens●orkar●intressera●sig●för●din● bästa●DJ-mix●kan●det●kännas●som● om●världen●lika●gärna●kan●få●brinna●upp.●Men●Fabian Siléns nyskrivna●Paradisdoktrinen,●i●regi●av●Fredrik Lundqvist●och●Joséphine Wistedt,● vänder●på●steken●och●förvandlar●undergångsromantiken●till●antiklimax● i●en●föreställning●som●är●brännande● rolig●också●då●den●är●lite●för●smart● för●sitt●eget●bästa.
Vi●befinner●oss●i●ett●svart●hål,●en● dimension●bort●från●en●döende●jord,● och●Gud●(Lidia Bäck)●är●arg.●Mänskligheten●har●förvandlat●sin●planet●till● ett●postapokalyptiskt●eldhav,●och●de● kan●inte●ens●be●om●hjälp!●
Med●bländvita●fotbollsshorts●och● svingande●järngrå●dreads●påminner● vår●skapare●om●det●romantiska●måleriets●Zeus●utstyrd●som●dancehallartist,●flankerad●av●förnuftets●röst●i● form●av●en●identiskt●uppstyrd●Charles●Darwin●(Martin Bahne).●
Den●senares●protester●kan●dock● inte●förmå●vår●uppmärksamhetskåte●skapare●att●hålla●sitt●tidigare●löfte● om●”fri●vilja”:●strax●flänger●hen●tillbaka●till●vårt●skamfilade●existensplan● för●att●erbjuda●oss●en●sista●chans●för● frälsning,●i●utbyte●mot●lite●kärlek●och● dyrkan.
Imponerande gestaltning
Så●presenteras●vi●för●den●kompletta● ensemblen,●som●förutom●Bäck●som● Gudsgestalt●med●alter●egon●består●av● Bahne●(i●en●dubbelroll)●som●mänsklighetens●ena●representant●Adam,● och Iida Kuningas●som●Eva.
Särskilt●den●sistnämnda●imponerar●med●en●expressiv●och●finstämd● fysisk●komik●som●till●och●med●kan● kännas● bortslösad● på● den● ställvis●klichéaktiga●karaktären.●Adam● och●Eva●är●nämligen●två●ganska●så● stereotypa●representanter●för●den● ångestfyllt●narcissistiska●”unggamla”●medelklassen●anno●2017.●Inget● fel●med●det:●deras●neuroser●utgör●en● ytterst●fruktbar●grund●för●igenkänningskomedi.
Just igenkännings- och referenskomedin är pjäsens verkliga styrka, märkbart roligare och skarpare än man är van vid att se på finländska teaterscener.
Den slackerintellektuella blandningen av högt och lågt och den nihilistiska undertonen får mig att tänka på amerikanska animerade vuxenserier som Justin Roilands och Dan Harmonds Rick and Morty.
Referenserna träffar också närmare hemmaplan: scenerna då en välbekant skandinavisk författare besöker Adam för att vägleda honom i hans maskulinitetskris hör till pjäsens absolut roligaste.
Ironiskt nog blir pjäsens stora styrka också nästan som dess svaghet: ibland känns det som om berättelsen blir så betagen av sin egen allmänbildning och intelligens att den tappar tråden, och tittaren undrar vad budskapet egentligen är avsett att vara.
Avsaknaden av en tydligt utmejslad och uttänkt sensmoral i upplösningen är ändå långt ifrån tillräckligt för att sabotera Paradisdoktrinen: det här är uppseendeväckande bra teater!
Scenografin och kostymeringen är estetiskt tillfredsställande om än klinisk, och Theo af Enehielms ljuddesign är omsorgsfullt och träffsäkert utvald, fast volymen ställvis når en nivå som känsliga lyssnare kan uppfatta som påfrestande.