Peter Pan–syndromet
Jag ska vara ärlig: studietiden har varit, och är fortfarande, den absolut roligaste tiden i mitt liv. På Hanken har jag träffat personer jag annars aldrig skulle träffa, men som nu betyder mer för mig än jag någonsin kunnat tänka mig. Att vara kåraktiv har varit det bästa beslutet jag någonsin gjort, och min halare hör självklart till mina tre i topp favorit-outfits.
Som 24 år gammal har jag har gått i skola största delen av mitt liv. Att nu endast ha pro gradu-avhandlingen kvar, en avhandling som avslutar min skolkarriär och slänger ut mig i riktiga livet, bort från den härliga studietiden, känns därför inte bara vemodigt utan även snäppet skrämmande.
När släktingar på släktkalas frågar vad man vill bli som stor och man mumlar jagvetinte med munnen full med gräddtårta är ju svaret klichéartat, men ändå fullständigt ärligt. För väldigt många av oss känns det säkert som alla andra har en kristallklar plan för framtiden. De är klara att bli “vuxna”: erfarna, mogna, med klara planer och ambitioner gällande framtida arbete och specialisering. Själv sitter man där och kliar sig i huvudet och funderar på om man täcks se nästa säsong av Friends trots att Netflix frågar dömande “are you still watching?”.
I min drömvärld åldras jag inte och studerar för alltid. Livet är sorglöst med fester, sitzer och zillis varje söndag. Då är tentveckor de största utmaningarna i livet, livet som studerande där man aldrig växer upp. Kanske dags för Hanken att ordna utbyten till Landet Ingenstans? Praktik på Kapten Kroks piratskepp?
Med slutbetyget i hand slängs man ut i vida, vilda och vuxna världen som den färskt nygräddade ekonomie magistern man är. Som en liten vuxen i en stor vuxenvärld borde man väl senast då veta svaret på vad man vill med sitt liv? Vem bryr sig då om tentstress när man har annat att fundera på som samarbetsförhandlingar, bostadslån, betala studielån, en ständigt åldrande finsk befolkning, politiska katastrofer, arbetslöshetskassor, föräldrapenning och lågkonjunkturer?
Men i stället för att oroa sig för framtiden kanske det vore bättre att bara slappna av och chilla. Nästan allting löser sig (nästan) alltid. Kanske är det dags att sluta bry sig för en stund, njuta av vårens ankomst och fokusera på molnets guldkant – det är ju första maj nu! Champagne och studentmössa i vårsolen är ju bara så roligt!
studerar på Hanken. Det här är ett utdrag ur hennes blogginlägg på studentkarsbloggen.blogg.hbl.fi.