Balett, könsroller och humor
DANS
Les Ballets Trockadero
● de Monte Carlo
Savoyteatern 2.5.
Les Ballets Trockadero de Monte Carlo är en dansgrupp bestående av enbart män, som dansar klassiska balettpärlor med en stark dos humor, och väcker tankar åt så många håll att det gäller att välja dagens infallsvinkel.
Dansarna bjuder friskt på sig själv i parodier på Svansjön och Den döende svanen, men också på fullfjädrad, seriös balett. Man bugar humoristiskt mot den ryska balettraditionen med roliga artistnamn och introduktioner på engelska med rysk accent.
Den som inte har sett så mycket klassisk balett förstår kanske inte vilket oerhört krävande hantverk det är frågan om. Trockaderogänget är professionella balettdansare, men till detta lägger man en stor portion humor. Till exempel Småsvanarnas dans ur Svansjön är tekniskt prickfri, och dansarna låter sig inte rubbas av humorinslagen. Alla kända variationer dansas helt enligt konstens regler. Att män behärskar tåspetstekniken så här suveränt är en bragd i sig.
Prinsar och prinsessor
Denna gång funderar jag ändå mest på könsrollerna, och vad som över huvud taget motiverar balettdansare till att satsa på detta stenhårda yrke. Ofta kanske könsrollerna inom den klassiska baletten inte är så hemskt givande: klassiska prins- och prinsessroller, och så lite temperamentsfulla karaktärer ibland. Det roliga för dessa dansare är att de kan tolka vitt skilda karaktärer under en och samma föreställning, eftersom de flesta uppträder både i mans- och kvinnoroller.
Ibland krävs det knappt någon humor alls för att få det hela att fungera, pas de deux ur Le corsaire dansas oväntat seriöst och speciellt Nina Enimenimynimova (Long Zou) är suverän i den kvinnliga huvudrollen, med både stark teknik och lyrisk grace.
Det graciösa är annars den största bristen då man tolkar kvinnoroller, och speciellt inslagen ur Svansjön sätter lite myror i huvudet på mig. Pas de deux’t går till största delen ut på att visa upp svandrottningens vackra linjer och säkra rörelser, vilket fungerar bra också i detta sammanhang, men jag saknar den lyriska gracen i svanarnas rätt klumpiga rörelser. Inslagen ur Paquita sitter tekniskt bättre, men tyvärr har den baletten inte så mycket annat innehåll att bjuda på.
Döende svanen är ett rent shownummer, medan Go for Barocco leker med den gymnastiska neobaletten och dess klichéer. Dansmässigt väcker alla artister respekt, för att göra en god show krävs goda baskunskaper och stark karisma, vilket denna grupp har.
Att Savoyteatern är på tok för liten för en danstrupp som denna blir nog tydligt genast i början, då Rothbart tar sig över scenen i två grand jeté-hopp. Och senast i avslutande Paquita blir det nästan pinsamt – gång på gång försvinner de yttersta dansarna i ledet ut i kulisserna. Les Ballets de Trockadero uppträder på Savoy till den 6 maj och gästspelar i Tammerfors och Åbo.