Aarnios högra hand träder fram
I 26 år har tidigare kriminalöverkonstapel Mikael Runeberg hållit sig borta från offentligheten. I dag kliver han fram i de finlandssvenska dagstidningarna. Orsaken är Helsingfors tidigare narkotikachef Jari som i vintras dömdes till ett långt fängelsestr
Historien kunde börja den 29 december 2016.
Det var då domen i Finlands i särklass största polishärva föll och det var då det stod klart att utöver den huvudåtalade, tidigare narkotikarotelchefen Jari Aarnio (se fakta), så döms en enda av de andra åtalade poliserna: Borgåbördige Mikael Runeberg, 48.
Åklagaren hade yrkat på minst två och ett halvt år i fängelse för honom. Tingsrätten landade på betydligt mer än så: tre år och sex månader i fängelse, dömd för bland annat fyra grova tjänstebrott.
Något egentligt motiv för Runebergs agerande i Aarniohärvan hade ingen kunnat peka ut. Det enda som nämnts i rapporteringen var att han ska ha idoliserat Jari Aarnio och att de två ska ha funnit varandra i en gemensam djup misstro, rentav ett slags förakt, mot Centralkriminalpolisen (CKP) i Vanda.
Historien kunde också börja ungefär en månad senare, i januari 2017, då Runeberg på djupet insåg vad som faktiskt hade hänt. Att han, en erfaren narkotikapolis, hade fått en lång fängelsedom. Att han hade stämplats som Aarnios närmaste man. Att hans 26 år långa karriär som polis för alltid var över.
Men nu kommer historien inte att börja här.
Den får i stället börja en fredag i januari 2014.
Minnesbilderna är suddiga, men han tycker sig minnas att det var kallt.
Det var ju midvinter – den 10 januari – och han var till fots på väg från polisens dåvarande arbetshälsovård i östra Böle till jourmottagningen vid Auroras psykiatriska sjukhus i Helsingfors. En stund tidigare hade läkaren erbjudit sig att ringa en ambulans åt honom. Runeberg sa nej, han går själv.
Klockan 16 skrevs han in på sjukhuset. I epikrisen står det bland annat ”svår depression utan psykotiska symtom”.
Under den första veckan, berättar Mikael Runeberg, var han så starkt medicinerad att han vandrade omkring i ett dis de stunder han inte var helt utslagen. Det var också syftet med vårdperioden: att stoppa en kropp, som redan länge hade gått på högvarv.
Den brantaste backen mot ett fysiskt fördärv hade inletts en månad tidigare, fredagen den 13 december 2013.
Aarniohärvan var redan i gång och narkotikarotelchefen själv inburad, då utredningsledaren Jukka Haavisto någon timme innan de nya häktningsförhandlingarna skulle äga rum lät meddela att det har dykt upp ännu fler brottsbenämningar i fallet.
– Jag satt på jobbet med sex protokoll, som skulle vara färdigskrivna till veckoslutet. Medan jag satt där hörde jag om det här. Då tänkte jag att ”jaha, nu börjar det hända någonting”, berättar Mikael Runeberg. Han hade rätt. Lite senare samma dag slog CKP:s beväpnade poliser till mot Aarnios arbetsplats med en enorm styrka. Utåt var man förtegen om operationen. Haavisto lät ändå meddela att Aarnios häktning fortsätter, att han nu även misstänks för grovt narkotikabrott och att misstankarna utvidgats till flera andra poliser som arbetat under Aarnio.
En av dem var kriminalöverkonstapel Mikael Runeberg.
Efter att polisstyrkan genomfört ytterligare en husrannsakan på polishuset i Böle fördes han senare samma fredag i polisbil till häktet i Dickursby.
– Det var helt bisarrt. Jag är ju polis. Det hade räckt om två hade kommit och sagt ”Kom Mibi, nu går vi”. I stället rusade tiotals typer in fullt beväpnade, som om de skulle gripa livsfarliga kriminella. Sedan togs jag till häktet och blev inlåst där i två nätter. Förhören handlade till 95 procent om Aarnio. Jag förstod inte vad jag egentligen var misstänkt för, men när jag låg där på britsen i finkan och försökte förstå vad som hänt, så bestämde jag mig för en sak: Att jag skulle bli bättre som människa.
På söndagskvällen släpptes Runeberg fri. På måndagen var han tillbaka på jobb. Han mådde inte särskilt bra. – Jag funderade på allt det här hela tiden. Jag slutade sova. Julen kom och i mellandagarna måste jag sjukskriva mig.
Det stora problemet, säger han, var att han inte inledningsvis förstod vad han var misstänkt för eftersom förhören, som leddes av Centralkriminalpolisen, kretsade så mycket kring vad Aarnio gjort. Tankarna malde på, dygnen runt.
– I början av året var mitt blodtryck över 200 och vilopulsen så hög att jag trodde jag skulle få en stroke. Fredagen den 10 januari ringde en bekant från Centralkriminalpolisen i Tammerfors och bad om hjälp med ett stort Cannonballcase, som de hade på gång i Esbo. Hon frågade hur läget är och jag svarade ”Inte så bra”. Det kändes helt sjukt. Den ena i organisationen ringer och ber om hjälp. Den andra anklagar mig för att vara en brottsling.
Efter samtalet med kollegan från Tammerfors klädde han på sig, gick till arbetshälsovården och därifrån promenerade han vidare till psykavdelningen vid Aurora.
Under de två följande veckorna repade sig kroppen med medicinsk hjälp från de värsta övervarven. Men det ödesdigra året 2014 hade bara börjat.
Under månaderna som följde på den första utskrivningen från Aurora skulle Mikael Runeberg inte bara bli gripen, häktad, intagen på sjukhus på nytt och förhörd flera gånger om. Det skulle också visa sig att utredningen börjat ringa in honom som en av Aarnios närmaste medbrottslingar i den snåriga härva, som senare resulterade i ett över 25 000 sidor stort förundersökningsmaterial och i en tusen sidor tjock dom från tingsrätten.
Misstankarna, skulle det visa sig, handlade för Runebergs del bland annat om att han ska ha agerat för att dölja Aarnios roll i det så kallade haschtunnefallet, att han gjort ett betydande antal olagliga registersökningar och att han medvetet stört CKP:s utredning.
Medan medierna började fylla spalter och sändningar med de allt mer komplicerade förvecklingarna haglade kritiken fram och tillbaka. Bland dem som ikläddes svarta kåpor fanns inte bara de misstänkta poliserna utan också de som utredde fallet, flera polischefer och också journalister, varav en del anklagades för att försköna Aarnios verksamhet och andra för att motarbeta honom genom en alltför ensidig rapportering.
En del av det omfattande materialet kring Aarnio avhandlas ingående i Helsingin Sanomatjournalisterna Susanna Reinboths och Minna Passis bok ”Keisari Aarnio”, som kom ut i februari. Det här året väntas också författaren Vepe Hänninens bok ”Huumepoliisi, Vaarallisia suhteita”, som är gjord i samförstånd med Jari Aarnio själv. Under arbete är också tv och filmproduktioner kring den historiska polishärvan.
Mikael Runeberg har, mot sin vilja, en sidoroll i samtliga verk.
Aarnios närmaste allierade, den högra handen, opålitlig, kompromisslös.
Det är bara en del av de sinnebilder som målats upp kring Runeberg. Han själv har konsekvent valt att tiga och undvika offentlighet.
En bildsökning på nätet ger en enda träff på honom. Fotot är taget då han är på väg in i salen under en av alla rättegångsdagar och det dyker bland annat upp i nätets diskussionstrådar där ilskna kritiker ger sig på både Aarnio, Runeberg och en rad andra poliser.
Men nu är han ändå redo att stiga fram. Varför?
– Jag funderade länge på det här och tänkte till slut att jag borde berätta vem jag på riktigt är. Den bild som har målats upp av mig under Aarniofallet är ensidig och felaktig. Och vad har jag mer att förlora? Min karriär som polis är slut och jag är redan stämplad som en stor skit, svarar han.
Under de nästan tio timmar, som vi under våren sitter på olika kaféer i Helsingfors, visar det sig att det finns mycket som behöver komma ut. Då alla våra sessioner transkriberats till text blir det småningom nästan 100 A4-sidor, varav bara en marginell del är med i den här texten.
Bitter är han inte, säger han. Men nog förbannad – åtminstone från och till.
– Jag är en satans bra polis. Jag har gjort bra resultat. Jag har skött mitt jobb. Så döms jag till finskt straffrekord för tjänstebrott. Det är perverst att jag straffas för vad Aarnio har gjort.
För det är lite så han ser på sin fängelsedom.
Men just den härvan återkommer vi till lite senare.
Mikael Runeberg föddes hösten 1968, som första barn i den legendariska Borgåpolisen Torolf Bergströms familj. Sin längd – två meter exakt – har han i generna.
Efter gymnasiet höll han några års paus, gick den kortaste möjliga vägen genom armén och tävlingscyklade omkring i Europa. Polis skulle han aldrig bli, eftersom den stora passionen alltid varit, och är, historia. Senare sökte han, och kom också in, till Åbo Akademi men sedan började ynglingen tveka. Fem, sex år i universitet och studieskulder intresserade egentligen inte.
– Jag var helt enkelt slapp och därför sökte jag i alla fall till polisskolan. Den utbildningen skulle snabbare leda ut i arbetslivet – jag har tjänat mina egna pengar sedan jag var tio år gammal – och jag insåg genast att jag älskar polisjobbet. Jag är extremt resultatinriktad och ställer hårda krav på både mig själv och andra.
Den 4 juli 1991 landade den unga polisen i Östra centrum.
– Det var som om himlen skulle öppna sig. De hade för lite patruller på den tiden så det var miljoner händelser på gång hela tiden. Det var ett tufft jobb och jag stortrivdes. Några år senare blev jag utsedd till fältchef och då började vi specialisera oss på narkomaner, som det fanns gott om i Östra centrum. Särskilt bra var jag på att driva fram information ur de estniska narkotikakretsarna.
Runeberg har ett häpnadsväckande detaljminne, som han förklarar härrör sig ur hans passion för historia. Med hjälp av det hittade han på att genom kartläggningar av registernummer och var det stjäls mest bilar kan man också komma fram till var det säljs mest knark.
År 1995 gifte han sig och ett år senare föddes hans enda barn, en son. Två år senare, 1998, grundade han ordningspolisens fältövervakningsgrupp, blev chef och övergick till att endast göra narkotikacase.
– Jag kände alla ester, hade bra informatörsnätverk och gjorde goda resultat. Det var därför Centralkriminalpolisen i Vanda ville ha mig. Estniska kriminella i Finland var min specialitet, så jag kom in i CKP:s så kallade Finesto-grupp.
Den 3 juni 2002 inledde han sitt jobb vid CKP:s enhet i Ånäs i Vanda. Det var till en början ”jävligt bra”, säger han. Mycket jobb utomlands, aktiv spaning, meningsfulla utredningar, flera stora narkotikatillslag – bland annat tack vare Runebergs omfattande tjallarnätverk.
Han säger sig inte ha varit en enkel underordnad. Misstror han sina chefer, verksamheten som bedrivs eller det han betecknar som en ineffektiv arbetskultur så räds han inte att säga det. Kritiken är sällan diplomatisk och det, säger han, blir lätt ett problem inom en hierarkisk och sluten poliskår.
Mot slutet av 2000-talet ledde flera separata händelser till att Runebergs och CKP-chefernas relationer blev allt mer inflammerade. Inte så att han påstår att han är oskyldig till att broarna började brinna.
– Jag är stor i truten, säger hårt och håller på mina åsikter. Men jag kan också säga om jag har fel. Pointen är den att jag har jättestora krav på mig själv. Jag har aldrig sökt vänner på jobbet. Polisens uppgift är att utreda brott och det har jag gjort. Det är det jag brinner för – att sätta fast kriminella. På CKP i Vanda fanns inte den här passionen.
Han hade redan börjat blicka mot det han kallar sin drömarbetsplats: narkotikaroteln i Helsingfors. Den 1 maj 2010 flyttade Mikael Runeberg slutligen över till Helsingfors narkotikarotel för att arbeta under en av landets i det här skedet mest ansedda narkotikapolischefer, Jari Aarnio.
– Jag respekterade honom otroligt mycket. Han var hård, krävande, kontroversiell. Såsom en chef ska vara.
Arbetstakten och arbetsmetoderna i Helsingfors passade honom.
– Vi jobbade dygnet runt och vi visste precis allt som hände 24/7. Informationsflödet var enormt och det var hela tiden någonting på gång.
Under sina nästan tre decennier som polis hade han tillbringat en ansenlig del av tiden inom uppdrag som inte hört hemma i offentligheten: hård källdrivning, det vill säga att hitta, hålla kontakt och få information om narkotikalaster av tjallare i kriminella kretsar både i Estland och Finland. Det är världar och personligheter som ligger fjärran från de flesta finländares verklighet och det formar säkerligen den som ägnar sin karriär åt att botanisera i de här cirklarna.
Polemiken kring hur både tvångsmedlen brukats och hur källdrivningen inom Helsingfors har gått till har efter Aarniofallet också varit några av sidospåren i de hetsiga debatter som förts i offentligheten.
– Det var en fråga om arbetskultur och resultaten var bra. Det var inte jag som hittade på metoderna utan de hade funnits där länge innan jag började.
Enligt Mikael Runeberg har det längs med processen saknats förståelse för det jobb han har gjort. Det
har inte handlat om vanliga uppdrag.
– Hård kriminalitet, narkotikasmuggling, knarkgömmor som skulle spanas på i skogen om nätterna, mord, dråp, våld. Tonen är rå och för att lyckas så måste man vara beredd att arbeta hårt.
Formellt ska förstås också narkotikapoliser ha ledigt. Informellt var det inte alls så, säger Runeberg. Under de 2,5 år han hann jobba under Aarnio förutsattes han vara tillgänglig dygnet runt. Och det var han, menar han.
– Ska du ha resultat så måste du alltid vara redo att rycka ut. Tar du in kriminella ska du förhöra dem direkt. Har du teleavlyssning ska du lyssna dygnet runt. Får du tips om en skogsgömma så ska du spana på den dygnet runt. Narkotikapolisjobbet är inget kontorsjobb.
Och kommer det order, så lyder han.
Från Jari Aarnio kom det både order och lösa frågor, ofta, och utan hänsyn till dygnets tider. Runeberg var alltid redo att reagera.
– Den bild som har getts ut i medierna har handlat om att jag har varit hans närmaste man. Nå, om min arbetsuppgift är att hålla narkotikapolisens ledning uppdaterad om allt som händer i Finland och jag är den enda typen som har mobilaccessen på överallt så är det väl klart att jag har kontakt. Och allt jag har gjort har jag gjort med befälets lov. Ändå är det bara jag som dömdes.
Runeberg hävdar att han är oskyldig på de punkter han dömts för. Han har lytt order och upplevde aldrig något behov av att ifrågasätta om de är lagliga. Ska han straffas tycker han det hade räckt med sparken och böter.
– Jari Aarnio var min högsta chef. Högre än honom fanns inte. Jag tar inte ställning till de brott som han är dömd för – de är ju som värsta decka ren – men han var en av landets bästa på att sätta fast kriminella och det var det jag ville göra.
Polisutredningen gjorde en annan bedömning och tingsrätten gick med på den linjen.
I december 2016 dömdes Aarnio i den härva där Runeberg också var insyltad till tio år i fängelse för bland annat sex grova narkotikabrott.
Runeberg dömdes, som sagt, till 3,6 år i fängelse för fyra grova och en lång rad lindrigare tjänstebrott. Enligt tingsrätten var hans brott som helhet bedömda allvarliga och ämnade att undergräva trovärdigheten för hela polisväsendet. Det var också en orsak till att straffet skärptes.
Han anser själv att den hårda straffpåföljden handlat om att det minst sagt osannolika Aarniofallet behövde fler än ett polisoffer. Att bara han, och ingen av de tre övriga åtalade poliserna, dömdes menar Runeberg beror på att hans uttryckliga arbetsuppgifter hade varit sådana att de gick att vända mot honom.
– Jag var den enda i narkotikaenheten som hade komplett mobil access till Finlands alla viktigaste databaser. Varje gång något eller någon rörde sig var det min uppgift att agera på ledningens order. Min vilja att jobba utnyttjades till max.
Den överklagan Runeberg tillsammans med sin jurist har lämnat in till hovrätten är 29 sidor lång. Huvudlinjen i den handlar om att åklagaren inte anses ha lagt fram tillräckliga bevis för en enda åtalspunkt och att man helt förbisett det Runeberg i höstas sade under sin korta session i rättssalen. Detaljerna i överklagan blir offentliga då hovrätten inleder sin behandling i september.
Något motiv för Runebergs brott har ingen riktigt hittat. Han har enligt tingsrätten inte känt till vad Aarnio hållit på med eller att Aarnio är den så kallade Bölemannen. Han har inte fått någon ekonomisk vinning. Men han har, skriver också tingsrätten, varit djupt kritisk mot CKP i Vanda:
”Aarnio har haft en personlig orsak till sitt förfarande, det vill säga att undvika straffansvar i den mån det är möjligt för honom och hans brottskumpaner. Runeberg har inte haft en sådan orsak till sitt förfarande, men Runeberg har varit väl medveten om sin förman Aarnios starka negativa inställning till CKP och dessutom har Runeberg motvilligt varit tvungen att lämna CKP så han hyser personligt agg mot CKP. Tingsrätten anser att Runebergs förfarande kan förklaras på de här grunderna.” (red. översättning)
– Motvilligt lämnat? Totalt bullshit. Jag ville själv bort därifrån. När det sedan gäller allt det här som började rullas upp kring Jari Aarnio så kom det som en lika stor chock för mig som för alla andra, säger Runeberg.
Chocken, ja, den som slog till på bred front under det ödesdigra året 2014.
Samtidigt som den professionella världen bokstavligen rämnade omkring Mikael Runeberg samlade han sig efter den skilsmässa som inletts under 2013. Med i bilden fanns redan den blivande nya sambon, även hon polis, som han försökte bygga upp ett nytt hem med.
I september, mitt i de mest intensiva utredningarna kring Runeberg, hittade hon en knöl i sitt ena bröst. Det visade sig vara början på en aggressiv cancer, som läkarna har bedömt slutar i döden.
Som av en ödets ironi hade Mikael Runeberg börjat sikta på att utbilda sig till sjukskötare. Att det blev just det yrket beror, enligt honom, på att han också i framtiden vill jobba med människor.
Han var ärlig om sin bakgrund då han sökte in till utbildningen. Det var han däremot inte då han efter en avslutad period som inhoppare på äldreboendet Hagaro i Helsingfors erbjöds en tidsbunden tjänst till slutet av året. Det var överenskommet att den fortsätter under våren 2017.
– Jag visste hela tiden att domen från tingsrätten är på väg, men var säker på att straffet blir så lindrigt att mitt namn inte blir offentligt. Jag hade fel. När jag dömdes publicerades mitt namn i alla medier och dagen därpå fick jag sparken från Hagaro. Jag förstår dem, men det var otroligt ledsamt. Jag trivdes faktiskt bra med de äldre och jag vet att de trivdes med mig.
I väntan på nästa fas i rättegångshärvan har han hunnit praktisera på Auroras psykiatriska sjukhus, samma ställe dit han själv promenerade den där fredagen i januari 2014. Just nu är han mitt i sin sista praktikperiod med sikte på att bli klar sjukskötare till hösten. Slutarbetet kommer att handla om patientens självbestämmanderätt, som han säger är en hjärtefråga för honom.
Följande långkörare kring Aarniohärvan inleds i hovrätten i höst. Vad den behandlingen kommer fram till vet ingen, men Runeberg är pessimistisk.
– Jag tror absolut inte att den här Aarniohistorien har ett gott slut för min del. Den dystraste prognosen är att min sambos död kommer att sammanfalla med den tidpunkt när jag sätts i fängelset.
Men bitter? Nej, det är han inte, säger han. Eller, ja, kanske ibland.
Efter 26 år inom polisen har han i dag blivit paria.
– De senaste fyra åren har varit de jävligaste en människa kan genomleva. Hela min karriär är förstörd, jag har genomgått en skilsmässa, jag har blivit psykiskt sjuk, min sambo har fått cancer, jag har försökt starta ett nytt liv med en ny karriär, jag har fått sparken två gånger, jag har behandlats som en livsfarlig brottsling av tidigare kolleger. Min personlighet har svartmålats i offentligheten. Min familj har dragits in i det här. Visst fan finns det stunder när jag är bitter.
Känslosvackorna försöker han dämpa med aktiviteter som får honom att må bra: Solarium, gym, långpromenader med hunden, arbetspraktik bland svårt sjuka människor, hänga med ett femårigt bonusbarn, vara med sambon så länge hon lever, tatuera sig.
Sådana där vardagliga saker som kan utföras så länge du vaknar i en fri värld bland vanliga människor, långt borta ifrån de begränsande fängelsemurar, som sluter sig kring alla de kriminella människor, som rättsväsendet i Finland med hjälp av poliskåren har satt dit.
Jag har jobbat med hårda kriminella hela min poliskarriär. Jag är ful, stor och uppkäftig. Jag har skrivit fula saker i mina sms och använt öknamn på en massa CKP-poliser i min kommunikation med Aarnio. Men jag har aldrig varit ute efter annat än att sätta fast kriminella.