När 70-talet blev hippt igen
För mer än 30 miljoner euro har den jättelika funkislådan på Hanaholmen putsats upp och polerats till sista dörrknoppen. Galenskap? Nej, det är faktiskt riktigt, riktigt snyggt.
Mässing, läder och mörkt trä. När Hanaholmen invigdes av svenska Kungen och Urho Kekkonen den 1 juni 1975 var kulturcentret en enda stor uppvisning i tidens svalaste och snyggaste design. Hotell-, kongress- och restauranghelheten var 70-talet personifierat med sin bruna tvättbetongfasad, smakfullt belägen i det lummiga skärgårdslandskapet på randen till Helsingfors.
Men precis som med vilken moderiktig figur som helst sprang tiden förbi även Hanaholmen. Det gick så långt att problemen inte längre var enbart kosmetiska – de jättelika betongplattorna på fasaden hotade rent av trilla ner i huvudet på folk, berättar Hanaholmens vd Gunvor Kronman.
Till undsättning kom fastighetens ägare finska staten, som inom ramen för Finlands 100-årsfirande bidrog med en saftig summa för renovering. Själva renoveringen kostade 30 miljoner, och därtill kom kostnader för teknik, inredning och design. Ett och ett halvt år efter att renoveringen inleddes öppnar kulturcentret åter den 1 juni i år. Och invigningsgästerna är minst lika celebrera: Islands president och de nordiska kungligheterna finns med på gästlistan.
En hyllning till funkis
Det bestämdes tidigt att renoveringen skulle bli en hyllning till byggnadens funkisarv – en beställning som skulle få vilken inredningsarkitekt som helst att stöna uppgivet. Sjuttiotalet är ju allra mest känt för sin utstuderade fulhet. Men antingen har det gått precis lagom lång tid för att modet ska komma igen eller också har arkitekterna genomfört ett smärre underverk för det nya Hanaholmen är riktigt, riktigt snyggt. På något märkligt sätt har 70-talsstilen uppdaterats till 2017 och resultatet framkallar idel ”ooh” och ”wow” hos de gäster och journalister som fick tjuvkika på renoveringsresultatet i går.
– Målet var aldrig att skapa en tidsresa till 70-talet utan vi utgick från en tanke om tidlös charm, säger inredningsarkitekten Mari Relander från inredningsbyrån Koko3.
Den som tidigare besökt Hanaholmen känner definitivt igen sig. Alla de ursprungliga elementen finns kvar och den mest iögonenfallande förnyelsen är den helt nya fjärde våningen med kontorslokaler. I den huserar nu husets personal, garanterat med en av stadens vackraste utsikter.
Entrén har öppnats upp och fått nya stora fönster mot innergården, och dessutom har den försetts med en trivsam liten bistro och vinbar. Från den kan man ta med sig ett vinglas ut på den soliga terrassen som inom kort ska ha utsikt över en konstpark.
– Terrassen har redan ett smeknamn – ”Solsidan”, säger Kronman.
Fin blandning
Också hela fasaden är utbytt. Det var ett projekt utan like, för den där rödbruna tvättbetongen som alla hus prompt skulle byggas med på 70-talet visade sig oerhört svår att få tag på fyrtio år senare. Till slut fick arkitekten Mika Penttinen specialbeställa sina plattor från en gruva i Lappland.
– Byggnadstekniken kunde inte heller kopieras så där bara. Många av sjuttiotalets metoder är föråldrade eller rent av farliga i dag. På en del ställen fanns det till exempel asbest, säger han.
Det kanske mest glädjande i den nya byggnaden är designen och möblerna. Linjerna är strama och behärskade enligt sjuttiotalets recept, men färgerna och helheten placerar allting i nutiden utan att det känns det minsta krystat. Till allas förvåning blir det bruna och raka både vackert och stiligt, och inredningsarkitekterna kombinerar det skickligt med stormönstrande och maffiga möbler och textiler från Svenskt Tenn.
Hotellrummen är särskilt rofyllda. Sängen är riktad så att man blickar ut över den vida havsutsikt som finns i varje rum, i stället för in i en blank tv-ruta. En trevlig detalj är att möbeldesignarna har haft stor hjälp av den person som ursprungligen designade Hanaholmens interiör. Yrjö Sotamaa är nämligen pappa till designerduon Tuuli och Kivi Sotamaa.