Tuppar, hönor och pudlar

●●”Du vet att tuppen ljuger så fort han öppnar näbben, men du vet inte om hönan har lånat sina fjädrar”

– Georgiskt ordspråk

Vid en genuskonferens i höstas höll Victoria Kawesa en gästföreläsning där hon visade en power point-presentation med ett tjugotal formuleringar. Vad hon inte berättade var att hon hade hämtat flera av meningarna från en annan doktorands arbete. Nu har Kawesa polisanmälts för plagiat av den försmådda forskaren på uppmaning av doktorandkommittén vid Göteborgs universitet. Detta enligt Aftonbladet.

Där andra politiker har fallit på korruption och utomäktenskapliga affärer verkar slarv med de akademiska fotnoterna ganska beskedligt (även om det kanske borde vara kriminellt att hålla power pointpresentationer). Men trenden med lånta fjädrar inom FI:s toppskikt slutar inte där.

Gudrun Schyman åkte fast i början av 00-talet för plagiat då hon som nykontrakterad krönikör för Kristianstadsbladet skrev en text som till stora delar visade sig vara tagen från en artikel i Sveabladet, en tidning för utlandssvenskar.

Denna lilla fadäs hindrade henne inte från att bli FI:s partiledare några år senare.

En annan kvinna som blivit påkommen med fingrarna i textbur- ken är Melania Trump. På republikanernas nationella konvent förra året höll hon ett tal som i mångt och mycket ekade av Michelle Obamas tal från 2008. För detta har hon blivit hånad, kanske så mycket och elakt att hon i dag väljer att bo kvar i New York och undvika offentligheten som first lady i Vita huset.

●●Vi har sett hur potentater som Donald Trump, Recep Erdogan och Vladimir Putin oförblommerat ljuger journalister och sina väljare rakt i ansiktet.

Likt omnipotenta demiurger, skapare av sinnevärlden, är det deras ord som är sanningen, allt annat är fejknyheter. Det är i mångt och mycket ett manligt maktspråk.

När Donald Trump helt uppenbart ignorerar frågor utövar han dessutom en patriarkalisk härskarteknik genom osynliggörande, (för att låna FI:s terminologi).

Men finns det någon skillnad på hur manliga och kvinnliga politiker tar sig friheter med sanningen? Går det ens att som skribent diskutera i termer av manligt och kvinnligt i dag utan att begå intellektuell harakiri? Går det ens att diskutera plagierande utan att dekonstruera begrepp som sanning, verklighet och autenticitet?

Här kommer lite oväntat postmodernismen och litteraturkritiken till de plagierande kvinnornas försvar. I det postmoderna samhället är vi alla kopior, även våra tankar, ord och känslor saknar helt originalitet. På så sätt blir Schymans lånade passager sanna eftersom ursprungstexten i någon mening också bygger på tidigare texter.

Om massmedia som press och radio är barn av modernismen med tydliga sändare och mottagare så verkar sociala medier som en resonansbotten till det postmoderna där vi via våra filterbubblor skapar våra egna subkulturella ideologier genom fragmentisering.

Hur lite intresserade vi är av sanning och källkritik märks inte minst på alla bilder med bevingade citat som vi återpostar på Facebook. Många är helt osanna, minst lika falska som det ”georgiska ordspråket” jag inledde denna krönika med. Det hittade jag på i morse till morgonkaffet. För även journalister ägnar sig åt att plagiera, ibland illvilligt men ofta omedvetet när man plockar i minnet efter formuleringar.

Nu har alla de nämnda kvinnorna här ovan bett om ursäkt eller gett förklaringar. Och om man skulle drista sig till att peka ut någon skillnad mellan manligt och kvinnligt så är det förmågan att erkänna fel. Det är helt enkelt svårt att se tuppar som Putin eller Trump göra en pudel.