Oberoende av vem som vinner är Frankrikes problem desamma

Den globala kapitalismen, nyligen hyllad av Kinas Xi Jinping har bidragit till ekonomisk välfärd i många länder. Ett problem förenad med denna är dock den ojämlikhet den skapat genom att den mest gynnat de ekonomiskt starka länderna och ekonomiskt starka regionerna.

Frankrike och speciellt norra Frankrike, men också andra regioner i landet har drabbats av denna utveckling. Som medlem i valutaunionen har landet dessutom inte kunnat anpassa sig till den globala konkurrensen genom valutajusteringar. Detta har i avgörande grad bidragit till att arbetslösheten närmar sig 11 procent och skulderna stigit till 100 procent av bnp.

Då Frankrike införde euron var arbetslösheten cirka 6 procent liksom i Storbritannien. I Storbritannien med egen valuta är arbetslösheten i dag densamma som då, medan den i Frankrike stigit med nästan 100 procent till närmare 11 procent. En pendang till detta har vi i Finland som sjunker allt djupare i skuldträsket med låg tillväxt medan nästan skuldfria Sverige med sin egna krona växer så det knakar.

Många euroländer såsom Spanien, Italien och Finland har försökt anpassa sig till den globala konkurrensutvecklingen genom nedskärningar och lönesänkningar med mer eller mindre lyckade resultat.

Frankrike har gått en motsatt väg och den privata och offentliga skuldsättningen har stigit betydligt kraftigare än i andra euroländer de senaste fem åren. Den statliga byråkratiapparaten har alltid varit stor i Frankrike och detta till trots har statsutgifterna under det senaste decenniet stigit från höga 52 procent till 57 procent av bnp. Medeltalet för utvecklade ekonomier rör sig kring 40 procent.

Frankrike står därför i dag inför stora utmaningar med en valuta som är för hög med beaktande av landets konkurrenskraft och en alltför stor byråkratisk statsapparat. Av presidentkandidaterna säger sig Marine Le Pen lösa konkurrenskraftsproblemen genom att lämna euron och därmed devalvera valutan samt genom att införa en protektionistisk handelspolitik. Emmanuele Macron skulle gå in för en så kallad inre devalvering genom att avskeda 120 000 offentligt anställda och sänka statsutgifterna från 57 till 52 procent av bnp och satsa på frihandel, det vill säga global kapitalism som termen i dag lyder.

Skulle Le Pen vinna valet den 7 maj skulle detta av allt

Macron skulle om han blir vald ställas inför stora politiska förvecklingar vid nedmonterandet av välfärdsstaten.

att döma leda till höjda räntor på statslånen och kapitalflykt och därmed förknippade stora svårigheter, kanske ett ekonomiskt kaos på kort sikt. Macron skulle om han blir vald ställas inför stora politiska förvecklingar vid nedmonterandet av välfärdsstaten särskilt i ett land som Frankrike där man snabbt är beredd att kasta tomater. Men nöden har ingen lag som det heter.

Till detta dilemma med hög skuldsättning och hög arbetslöshet har man kommit mycket beroende på en valuta som varit för stark för landet varvid man levt över sina tillgångar. Detta har man finansierat med en upplåning som inte varit möjlig om man haft en egen valuta eftersom upplåningskostnaderna då hade stigit och tvingat regeringen till anpassning.

Oberoende av vem som tillträder makten är problemen desamma och lösningen försvåras ytterligare av den med den höga arbetslösheten och invandringen förknippade politiska polariseringen. Ytterhögern och yttervänstern fick sammanlagt över 40 procent i senaste val. Utvecklingen kräver nya ideal och målsättningar. Kanske tiden talar för ”frihet, jämlikhet, broderskap och politisk enighet”.