Trivial fadäs?
SVERIGE Det var bra att Ulf Sundqvist (HBL 28.4) gick till rätta med Staffan Bruuns artikel om det svenska beslutet hösten 1990 att söka medlemskap i EG och beslutets verkningar för Finland. Episoden har utvecklats till en besynnerlig dolkstötslegend med otrevliga drag, som just detta med att ”Sverige svek”, en insinuation som alltför lätt faller i god jord hemma hos oss.
En vederhäftig beskrivning av skeendet finns i till exempel Jaakko Blombergs bok Vakauden kaipuu. Kylmän sodan loppu ja Suomi. Själv följde jag på yrkets vägnar vid den tiden på nära håll integrationsprocessen utan att dock ha del i just denna utrikespolitiska incident. Men jag kan erinra mig tidsandan.
År 1990 var den europeiska islossningen i full gång. Österrike hade redan sommaren 1989 sökt medlemskap i EG, och diskret svept åt sidan sin i konstitutionen inskrivna förpliktelse att inte ha samröre direkt med Tyskland och inte heller, som det tolkades, med EG (”Anschlussverbot”). Statsminister Ingvar Carlsson hade deklarerat att den svenska neutraliteten inte efter Berlinmurens fall var något hinder för ett svenskt medlemskap i EG.
Moderaterna och Folkpartiet i Sverige annonserade våren 1990 att EG-medlemskapet görs till en valfråga i riksdagsvalet påföljande år. Detta gjorde att socialdemokraterna skulle bli tvungna att inför valet definiera sin egen position till medlemskap senast hösten 1990. Ett svenskt
ställningstagande var alltså att vänta.
Och Östtyskland åkte vid sin anslutning till Förbundsrepubliken Tyskland automatiskt in i EG. Detta skedde den 3 oktober 1990, några veckor innan det svenska beslutet den 26 oktober.
Så nog fanns tecknen på väggen, i bjärta färger, för alla att läsa och uttolka, också i Finland! Att, som Bruun gör, antyda att VSB-pakten utgjorde det stora hindret är tveksamt. Precis som i Österrike hade man med god vilja och flexibel tolkning kunnat hävda att artikel 4 i pakten, som förbjöd deltagande i allianser riktade mot Sovjet, i det nya läget inte längre var operativ då det gällde EG.
Till och med Östtyskland var ju nu del av EG! Ett par år senare gick ju hela pakten i graven.
Orsaken till upprördheten var, enligt min gissning, att den högsta statsledningen ville ha mer betänketid, mer tid att fundera och se tiden an. Därför utmålades det hela som en obehaglig överraskning. Ingvar Carlssons regering tog ju beslutet lite så att säga vid sidan om. Det var en eftergift åt näringslivet för att få stöd för ett ekonomiskt krispaket.
Eller så var det fråga om en trivial diplomatisk fadäs: Carlsson säger själv att man i förväg försökte kontakta presidentens kanslichef Jaakko Kalela och statsrådets informationschef Tom Westergård. Ingendera var anträffbar!