Politisk satir i skräckförpackning
Get Out är en smart och giftig rysare, skriver Krister Uggeldahl.
RYSARE/SATIR
●●Get Out Regi och manus: Jordan Peele. Foto: Toby Oliver. I rollerna: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Bradley Whitford, Catherine Keener.
Korsa Gissa vem som kommer på middag – med Sidney Poitier i rollen som svart fästman i kritvit miljö – med Invasion of the Body Snatchers och det lutar mot överraskningssuccén Get Out.
Ja, eller sen inte. För när komikern Jordan Peele ställer sig bakom kameran (och skrivmaskinen) är resultatet en rysare som även fungerar som politisk satir. Och som därmed vänder upp och ner på de sedvanliga, ”svartvita” konstellationerna.
Här är det Chris Washington (Daniel Kaluuya), en svart yngling, som gör sig redo för att fira ett veckoslut tillsammans med flickvännen Roses (Allison Williams, bekant från tv-serien Girls) mor och far.
”Mina föräldrar är INTE rasister”, intygar kärestan, och när man väl kommer fram till familjegodset verkar det som om Chris skulle sitta på fördomarna. Roses mamma (Catherine Keener) och pappa (Brad Whitford) är hur trevliga som helst och faktiskt visar det sig att pappa Dean gärna skulle ha röstat på Barack Obama ”en tredje gång”.
Och vad beträffar den svarta husan och trädgårdsmästaren är den gode Dean väl medveten om vilken bild detta ger, en bild som han är snabb med att skjuta ner.
För bra för att vara sant? Kan ni slå er i backen på.
Utan att gå närmare in på detaljerna – och sålunda dra mattan under överraskningarna – kan man konstatera att långfilmsdebutanten Jordan Peele trollat fram en film som fungerar på många olika plan, även det rysarvänliga.
Och som sagt finns det omvänt svartvita perspektivet hela tiden där, som i den ruggiga prologen där en färgad yngling vandrar längs de nattliga gatorna i ett välansat förortsparadis, bara för att attackeras av en baneman som spolat det obligatoriska ”gangsta”-soundet till förmån för nåt som mormor och morfar skulle ha gått i gång på.
Poängen är att Peele, regissören, låter bli att ta i.
I stället för att gå genrens mest blodtörstiga anhängare till mötes hushåller han med chockeffekterna. Bortsett från krocken med ett rådjur – förövrigt mästerligt iscensatt – är det inte mycket här som vittnar om vad som komma skall, eventuellt med undantag för tjänstefolket som beter sig på ett sätt som tyder på att allting inte står rätt till.
Styrkan i Get Out ligger i den fina stämningen, i det olustiga och svårdefinierade. Men här finns också de komiska slängarna, som i scenen där Chris bästis (Lil Rel Howery) kontaktar polisen och lanserar sin teori om att de många spårlöst försvunna svarta männen högst antagligen fallit offer för ”sexslavhandel”, ha, ha.
Men ifall Jordan Peele är en baddare på psykologisk skräck, kan han också det här med action och blodutgjutelse – något som man nästan kunde ha sett mera av.
Men vackert så, i termer av skräckis är Get Out ett av de smartare – och giftigare – bidragen i mannaminne. Det är nästan så man får lust att se sig själv i spegeln
❞ Utan att gå närmare in på detaljerna kan man konstatera att långfilmsdebutanten Jordan Peele trollat fram en film som fungerar på många olika plan, även det rysarvänliga.