Lite trist tv om fint projekt
■ Kvällens dokumentär av Ville Lipiäinen handlar om projektet ”Oman muotoinen koti”, det nya försök med samboende med äldre och ungdomar som inleddes år 2015 på servicehemmet Rudolf i Helsingfors. Tre ungdomar flyttar in på ett ålderdomshem, meningen är att de i utbyte mot en förmånlig hyra ska umgås med de äldre och hjälpa till att råda bot på deras ensamhet och uttråkning. Veera, Jonatan och Emil lider som många andra ungdomar av bostadsbristen i huvudstaden så projektet försöker slå två flugor i en smäll genom att sammanföra olika generationer.
Idén är god och utförandet tycks också ha fungerat rätt så väl i praktiken, vilket paradoxalt nog kanske lite drabbar dokumentären. Utan några konflikter eller problem att tampas med blir det nämligen lite väl platt att se på som program. Vi presenteras för servicehemmet ur ett tidstypiskt drönarperspektiv och genom intervjusnuttar presenteras vi för projektledaren Miki Mielonen, för ungdomarna och för de äldre inneboende på hemmet. Den förras problemformuleringar och de senares upplevelser och önskemål pusslas nästan för nätt ihop med varandra. Lägg till ett soundtrack av muntert fantasilös klassisk ljudbiblioteksmusik och intrycket blir i vissa fall omöjligt att skilja från en ren pr-video.
Här och där glimtar det till i personintervjuerna av tankar och känslor som kunde utnyttjas för en intressantare dramatik. Det är nämligen sällan helt enkelt för en ung människa i dagens samhälle att pussla ihop sin vardag, och boendeprojektet förutsätter ett visst åtagande från de ungas sida som kan kännas tungt ovanpå den ”vanliga” vardagen av studier och arbete. Men under en halvtimmes dokumentär som täcker ett halvår finns det heller inte tid att gräva djupare. En längre inspelningstid skulle i alla fall ha inneburit en större chans att fånga något moment med kameran där allting inte blir som en allt segare dans på rosor för tittaren.
Ändå är det visserligen sympatiskt att se då ungdomarna och de gamla umgås glatt och ledigt tillsammans, och som tittare önskar man själva projektet allt gott i fortsättningen. Jämfört med den i vissa fall rent destruktiva smörja som de kommersiella kanalerna serverar under sina reklampauser är det svårt att klaga för mycket på en, i och för sig lite tråkig, reklam för ett fint och välfungerande offentligt projekt med ett gott syfte. Yle Fem 19.00, repris lördag 11.00