FPA trakasserar folk i extrem social nöd

Mika Lille (HBL 26.4) skriver ett bra inlägg där han speciellt fokuserar på de unga invalidpensionärernas utslagning och nöd. De tvingas till brödköer i rullstolar, med käppar eller i kraftlöst tillstånd. Riksdagen har predestinerat dem till den sociala misärens avgrund för tiotals år framåt, till och med för 60 år framåt, och det finns inte ett enda riksdagsparti som tagit ett enda initiativ att korrigera utslagningen.

Lille, liksom många andra av oss som länge varit volontärer bland socialt nödställda, har kunnat konstatera att överföringen av utkomststödet till Folkpensionsanstalten (FPA) totalt misslyckats. Många hjälplösa känner ingen trygghet av FPA utan behandlas utan respekt och skall i många fall tvista om sina behov och blir utan det stöd de är berättigade till.

FPA har misslyckats så totalt med sitt ansvar för utkomststödet att det i många länder skulle ha varit självklart att dess överdirektör och dess styrelse skulle ha tvingats avgå. Såsom det nu är klarar inte FPA att sköta utkomststödet och det utövar en omänsklig trakassering av hjälplösa och försvarslösa medborgare. Tanken att systemet blir rättvisare och enhetligare då konceptet blir lika i hela landet och att de ofta stora skillnaderna i socialbyråernas förfaringssätt därmed upphör var god. Men det blev ingen förbättring utan i många fall en klar försämring.

Därtill uppmanar FPA att kontakterna helst skall skötas elektroniskt utan någon personkontakt till medmänskor i extrem social nöd. De har gjorts till ett kodnummer på datorn och är fullständigt anonyma som levande varelser.

FPA klarar inte heller av att ta emot dem som vill besöka byråerna för att lämna in ansökningar och fråga råd om dem. Köerna är hopplöst långa och en del måste försöka flera dagar för att få tala med någon tjänsteman. Klienterna kan beställa tid, men även det systemet har kollapsat för klienterna lyckas inte komma fram per telefon för att få tidsreservering. Och till rådgivningstelefonen är det hopplöst långa köer.

Men inte nog med det, konceptet för förfaringssätten med utkomststödet fungerar inte. Speciellt på byråerna är personalen ofta villrådig och uppger att de måste ta reda på hur det är och återkommer senare med att ringa, men kan inte uppge när de ringer och gör de en uppskattning då de ska ringa går det ofta fel.

En stor nackdel är även att klienterna alltid talar med olika tjänstemän och med tjänstemän som inte fattar besluten. Besluten görs på de centraler som FPA har i olika distrikt och de tjänstemännen har ingen kontakt med klienterna utan utgår endast från elektroniska uppgifter.

I framstegsvänliga kommuner hade man ofta samma socialarbetare för samma klienter och de kände till klientens helhetssituation och utifrån den kunde de bättre och snabbare vidta behövliga åtgärder. I socialt framstegsvänliga länder inser man naturligtvis att medmänniskor i nöd behöver en personkontakt och inte en datorrobot att konversera med via nätet.

Nu talar vi om klienter som ofta har mångfaldiga problem utöver det strikt ekonomiska. Det kan vara svårt sjuka personer med funktionsnedsättning, det kan vara personer med missbrukarproblem och med psykiska och andra anpassningsproblem som inte vet vad de har rätt till och vet därmed inte vad de skall fråga om.

Jag känner till ett stort antal personer som aldrig fått vad de är berättigade till. Och vad värre är finns det nu villrådiga tjänstemän på FPA som inte heller vet vad de är berättigade till. Ringer man till FPA och diskuterar deras situation får man lätt tre olika versioner om samma sak av tre olika tjänstemän. FPA har inte alls lyckats med koordineringen av förfaringssätten.

Riksdagen innehar den högsta ledningen för FPA genom sin delegation, men den förefaller att inte ta något ansvar för hur FPA trakasserar medmänniskor i extrem social nöd. Och då talar vi om liv och hälsa och om människor som löper risk att begå självmord då de inte ges det stöd som de behöver och riskerar att bli mer invalidiserade då de inte får till exempel de mediciner de behöver.