Stadshuset och feodalismen

● Kommunalvalet 2017 är redan historia. De otaliga stads- och kommunhusen i vårt land har fått nya politiska ledare. Det råder en allmän enighet efter valet att det igen skedde en stor förändring och att framtiden ser spännande ut. I demokratiska samhällen förebådar val en förändring.

Vi vill med jämna mellanrum att folkstyret ger plats för nya makthavare. Valprocessen är dynamisk och väcker hela samhället. Men efter varje val börjar det traditionella spelet i kulisserna: alla politiska grupper deltar i utdelningen av olika politiska förtroendeuppdrag. Detta sker i strikt förhållande till antalet röster. Sedan delar partiet ut dessa platser till de sina.

Det äldsta sociala skiktet i stadshuset är borgerskapet, fortfarande starkt i Helsingfors. SFP och Samlingspartiet upprepar med framgång den borgerliga historien.

● Varje förtroendeplats är lojalt förankrad i valresultatet. I stora städer som Helsingfors är jämförelsen med historien uppenbar. Efter förhandlingarna uppstår en sorts feodal pyramid. Fursten i detta spel var den blivande borgmästaren Jan Vapaavuori. Tillsammans med sina fogdar tog han emot undersåtar, det vill säga representanterna för de andra politiska grupperna. Utmanaren var denna gång De gröna, som genom skickliga förhandlare lyckades öka sina förläningar i stadshuset. De som förlorade i valet fick be om nåd för att hålla anseendet.

Ja, faktiskt! Feodalismens lagar dominerar i den urbana kommunalpolitiken. De män och kvinnor som får förtroendeplatser har som skyldighet att hjälpa sin ”furste” och sitt parti i stadshuset. Huvudstaden är en kolossal struktur, med cirka 400 förtroendeuppdrag. Varje kommunal nämnd, styrelseuppdrag samt sektions-, stiftelse- och husbolagsuppdrag böjer sig inför denna koreografi. Sällan fattas det annorlunda beslut i fullmäktigesalen eftersom de politiska relationerna är desamma.

● När den nya fullmäktigeledamoten för första gången kommer till stadshuset kommer hen till en värld som är fylld med tyst eller immateriell kunskap. Ofta tar det en längre tid att lära sig allt som ”korridorerna” berättar, till exempel om det politiska språkbruket och administrationens sätt att arbeta. Denna tysta kunskap berör relationerna mellan tjänstemän och politiker, olika sätt att förhandla och koreografin i fullmäktigesalen och andra mötesrum.

Den nya fullmäktigeledamoten lär sig likaledes att det finns ett speciellt sätt att tala om kommunalpolitik i fullmäktigesalen. Det finns flera olika historier, som upprepas val efter val. De här berättelserna finns till för att försäkra partiets framgång och forma en trovärdig politisk identitet. De är ofta förankrade i historiska stadsidentiteter och baserar sig således på den lokala urbana kulturen.

Det äldsta sociala skiktet i stadshuset är borgerskapet, fortfarande starkt i Helsingfors. SFP och Samlingspartiet upprepar med framgång den borgerliga historien. Den äldsta utmanaren, arbetarrörelsen sedan 1919, är djupt förankrad i olika stadsuppgifter på andra sidan Långa bron. Sedan 1980-talet har De gröna lyckats utnyttja de politiska behov som finns bland de utbildade i staden. Det återstår att se ifall Piratpartiet och feministerna lyckas forma ett nytt politiskt beteende som motsvarar dagens urbana identiteter.