Ett protestparti som sitter i regeringen tvingas kompromissa, men en partiordförande som inte själv sitter vid förhandlingsbordet tvättar förnöjt sina händer.
Sylvia Bjon i sin kommentar om Sannfinländarna och Jussi Halla-aho,
Om Jussi Halla-aho blir Sannfinländarnas ordförande åker Timo Soini ut ur regeringen – men Hallaaho tänker inte ta plats där i stället. Det sade han i Tammerfors på lördagen, då de sex ordförandekandidaternas turné inleddes. Europaparlamentariker Halla-aho och den färska ministern Sampo Terho är, på basis av opinionsmätningar bland sannfinländare, de två huvudkandidaterna.
I vanliga fall är det helt befogat att fundera på om en ny ordförande vill ha en tidigare ordförande i faggorna, men Halla-ahos motiveringar och upplägg är fullt av paradoxer. Och ibland är det just mellan alla motsägelser man hittar biffen.
Sannfinländarna har fått utrikesministerportföljen, oberoende av vem som har den. Bland Sannfinländarnas ledamöter finns en person som varit utrikesutskottets ordförande och som varit utrikesminister i två år, och det är Soini. Att byta ut honom hade varit fullt motiverat om den nya partiordföranden tog över, men om inte, tycks det som ett extra synligt avfärdande av utrikesministern.
Halla-ahos motivering är att det blir oklart för utomstående vem man ska vända sig till för att få veta vad partiets linje i regeringen är. Hur kan det vara oklart? Det är i första hand partiledaren – förutsatt att partiledaren finns där. Men Halla-aho tänker stanna i Europaparlamentet till valperiodens slut – så om detta gör läget oklart, har Halla-aho skapat situationen helt själv, inte Soini.
Vice statsministerskapet, som Soini också har, flyttas lämpligen i sommar över till en annan sannfinländsk minister, som då också blir partiets huvudrepresentant i ”trojkan”.
Frågan är vem det skulle bli om Halla-aho blev partiordförande. Jo, enligt Halla-ahos egen logik skulle det bli någon som inte väcker så mycket känslor hos de andra regeringspartierna. Han medger nämligen att hans kontroversiella person skulle försvåra läget för Sannfinländarna att få sina ärenden igenom i regeringen. Att det innebär en ännu större oklarhet i vem som leder partiets linje, än om Soini vore kvar, glömmer Halla-aho bort.
Allt verkar obegripligt i en normal politisk kontext, men inte i Halla-aho-paradoxen.
Den går ut på att Halla-aho är populär som inre opposition, som galjonsfigur för protestpartiet. Ett protestparti som sitter i regeringen tvingas kompromissa, men en partiordförande som inte själv sitter vid förhandlingsbordet tvättar förnöjt sina händer. Det upplägg som Halla-aho beskrivit under veckoslutet förstärker två olika alternativa strategier.
En är att bli vald till partiledare och skrupelfritt köra på två olika spår samtidigt, ett spår i regeringen och ett spår utanför. Det andra alternativet är att med den här taktiken undvika att bli vald till partiledare i det här skedet, och fortsätta som inre opposition tills Sannfinländarna är i verklig opposition och omständigheterna gynnsammare för Halla-aho att ställa upp på nytt.
Om protestparti är medlet, så blir protestparti lätt också slutmålet. De sannfinländska väljarna vore betjänta av att höra det sägas högt, i så fall.
Om protestparti är medlet, så blir protestparti lätt också slutmålet.