HBL-serie: Maktfaktor i kulisserna

Finlands första president K.J. Ståhlberg spelade inte bara en viktig roll då Finland fick sin konstitution 1919. Han fungerade som rådgivare för högsta statsledningen i ytterligare 40 år. President J.K. Paasikivi kallade Ståhlberg ”mannen som aldrig hade

Finlands första president, K.J. Ståhlberg, spelade en stor roll för hur landets första regeringsform utformades och tolkades. Den överlevde fascistiska kuppförsök, två krig och efterkrigstidens sovjetiska påtryckningar. Efter presidentåren höll sig Ståhlberg i kulisserna som en grå eminens och rådgivare för sina efterträdare.

Maktfördelningen mellan de högsta statliga organen i Finland bygger än i dag delvis på ”Ståhlbergs regeringsform”. Som ordförande i kommittén som beredde ärendet 1917 var det i stor utsträckning K.J. Ståhlbergs visioner som förverkligades, en kombination av parlamentarism och en stark presidentmakt.

Eftersom Ståhlberg valdes till den unga republikens första president 1919 kunde han i sin konkreta maktutövning visa hur regeringsformen skulle tillämpas. Hans tolkning skulle gälla i över 80 år, ända till seklets slut. Först efter millennieskiftet förändrades maktfördelningen så att statsministerns ställning förstärktes på bekostnad av presidenten.

Den ståhlbergska konstitutionen är en mycket inhemsk skapelse, den bygger visserligen på upplysningstidens klassiska tredelning av makten så att parlamentet är lagstiftande makt, regeringen verkställande makt medan domstolarna är oberoende. Mycket finländsk är däremot lösningen att presidenten fick en stark ställning både i lagstiftandet och i verkställandet.

Bakgrunden till den starka presidentmakten låg i det blodiga inbördeskriget. Högern som tillfälligt hade majoritet när socialdemokraterna var utestängda från riksdagen röstade för monarki och utsåg en tysk prins till kung. Men riksdagens liberala minoritet kunde förhala behandlingen i väntan på nyval.

När Tyskland förlorade världskriget förföll kungautnämningen och riksföreståndaren P.E. Svinhufvud som agerat för monarki avgick. Ef- terträdaren Gustaf Mannerheim utlyste nyval, socialdemokraterna fick 80 mandat.

Nu hade liberalerna och vänstern majoritet och kunde genomdriva republiken. Men högerns monarkistiska drömmar måste beaktas, kompensationen blev en stark president. I den ståhlbergska regeringsformen ingick också bestämmelser om kvalificerad majoritet för att genomdriva lagar, och framför allt för förändring av grundlagar. Presidenten fick också rätt att när som helst utan speciell orsak upplösa riksdagen och utlysa nyval.

Enligt Ståhlbergs ursprungliga förslag skulle presidenten väljas i allmänna folkval, men högern genomdrev modellen med elektorsval som skulle fungera fram till 1988.

Två folkomröstningar

Regeringsformen från 1919 slår fast att Finland är en representativ demokrati. Folket har makten, men bara rätt att välja riksdagsmän som uttolkar folkviljan.

Äventyrliga företag som direkta folkomröstningar ville Ståhlberg inte vidkännas, såren från 1918 hade ännu inte läkts och ingen vågade lita på folkmajoriteten. Därför har finländarna bara två gånger fått avgöra en aktuell politisk fråga i direkta val, 1931 röstades förbudslagen bort och 1994 godkändes anslutningen till EU.

Vissa grundrättigheter fanns med i grundlagen: Likhet inför lagen, trygghet till liv, ära, personlig frihet och gods. Rätt att fritt vistas och resa i landet samt religions-, församlings-

Äventyrliga företag som direkta folkomröstningar ville Ståhlberg inte vidkännas, såren från 1918 hade ännu inte läkts och ingen vågade lita på folkmajoriteten. Därför har finländarna bara två gånger fått avgöra en aktuell politisk fråga i direkta val.

och föreningsfrihet. Förutom hemfrid och brev-, telefon- och telegrafhemlighet ingick också tvåspråkigheten i grundlagen.

Språkstriden som låg nere under kriget 1918 flammade åter upp när regeringsformen behandlades. Formuleringen att bägge språkgruppernas behov ska tillgodoses på enahanda grunder tillfredsställde varken fennomaner eller svekomaner. Ålänningarna krävde anslutning till Sverige och uppvaktade regeringen i Stockholm. Det betraktades som landsförräderi i Finland och ledande nationalister som Julius Sundblom och Carl Björkman fängslades.

När det blev klart att den åländska frågan avgörs i nygrundade Nationernas Förbund skyndade sig Finland att stifta en lag om åländsk självstyrelse. Nu ville svenskspråkiga, framför allt i Österbotten, uppnå samma sak, självstyre för ”det svenska landskapet” som skulle bestå av svensktalande bygder i Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. Idén var att skapa en autonomi som påminde om schweiziska kantoner. För att förverkliga idén valdes det första Folktinget i allmänna val 1919.

NF beslöt 1921 att Åland tillhör Finland, men bör få självstyre och garanteras enspråkig svensk status. Riksdagen förstärkte ytterligare självstyrelsen för att lugna de upprörda stämningarna i öriket.

Och tanken på det autonoma Svenskfinland förföll efter att regeringen garanterat att alla medborgare i kontakt med centrala ämbetsverk får använda sitt modersmål. Man stadgade också att lagar och förordningar ska författas på bägge nationalspråken. Dessutom skapades en svensk brigad för värnplikten och Borgå stift grundades.

Reste aldrig

Mycket hände under K.J. Ståhlbergs sex första år som president när den finska staten tog sina första stapplande steg. Man minns kanske Ståhlberg

bäst för sin försonlighet mot de slagna röda. Han påskyndade amnestilagar, men trots det skulle de sista rödgardisterna benådas först 1926.

Med Mannerheim hamnade Ståhlberg snabbt i konflikt. Erbjudandet att kvarstå som försvarets överbefälhavare förkastade frihetskrigets hjälte för att han inte fick rätt att själv bestämma om krig och fred. Mannerheims dröm var att marschera till S:t Petersburg och störta bolsjevikerna, vilket Ståhlberg skarpt tog avstånd ifrån.

Som president höll sig Ståhlberg hemma. Trots mängder av inbjudningar vägrade han att resa utomlands på statsbesök. Och i Helsingfors ville han inte se främmande statsöverhuvud. När Estlands regent Konstantin Päts kom på besök 1922 måste Ståhlberg för första och sista gången genomlida statsbesöksritualerna.

Denna blyga och tillbakadragna man som skulle leda Finland under de första ödesmättade åren föddes i ett fattigt hem i Suomussalmi 1865. Han var bara åtta år gammal när fadern dog. Trots fattigdomen skickades Kaarlo Juho till Uleåborgs finska lyceum. Modern anslöt sig senare till sonen och fick jobb som vaktmästare i den lokala flickskolan.

Vandrade hem från Helsingfors

I skolan utmärkte sig unge Ståhlberg tidigt och var årligen klassens primus. Efter studentexamen följde juridiska studier. Ett sommarlov promenerade Ståhlberg hela vägen från Helsingfors till Uleåborg. Det han såg av misären på landsbygden blev ämne för hans doktorsavhandling, ”Lösdriveri enligt finsk lag”.

På 1890-talet försörjde Ståhlberg sig som lärare, han skrev flitigt artiklar och aktiverade sig i Ungfinska partiet. 1899 utnämnde generalguvernör Nikolaj Bobrikoff som sin första tjänsteåtgärd K.J. Ståhlberg till protokollsekreterare.

Det skulle han ångra tre år senare när Ståhlberg drev sitt passi- va motstånd mot förryskningen till sin spets, förhalade ärenden och vägrade föredra förslag som han ansåg lagvidriga. Han fick sparken 1903. Efter Rysslands förlust i kriget mot Japan tvingades hela senaten som bestod av undfallenhetsmän avgå, i stället övertog motståndsmännen under Leo Mechelins ledning makten. K.J. Ståhlberg blev senator för handels- och industriärenden.

Den nya senatens första uppgift var att skapa en ny riksdag i stället för den förlegade ståndslantdagen. Ståhlberg var tveksam till den radikala reformen, men var i slutändan för att allmän och lika rösträtt infördes – även för kvinnor.

Vid det första fria riksdagsvalet led ungfinnarna ett svidande nederlag. Ståhlberg avgick, formellt för att han motsatte sig den förbudslag som senaten hade godkänt, men som tsaren vägrade stadfästa.

Nu skräddarsyddes en tjänst som professor i förvaltningsrätt för Ståhlberg. Politiken lämnade han inte utan skulle sitta i riksdagen i olika repriser 1904–1919 och åter 1930– 1932.

När Ståhlberg avgick som president 1925 flyttade han till Justitieministeriets lagberedningsavdelning. Han fortsatte att finnas med i spekulationerna varje gång det drog ihop sig till presidentval, och var flera gånger nära att väljas.

Expresidenten föredrog ändå att i bakgrunden fungera som grå eminens och rådgivare för sina efterträdare. På det sättet påverkade han Finlands linje utan att synas.

Löpsedlarna kunde Ståhlberg inte undvika i oktober 1930 då han och hustrun Esther kidnappades av Lappomän och kördes till Joensuu. Meningen var att de skulle skjutsas över östgränsen till Sovjet, men de berusade kidnapparnas plan kom av sig.

Bortrövandet av en tidigare president väckte avsky och fick många tidigare sympatisörer att ta avstånd från högerextremisterna. Lapporörelsens nedgång hade inletts.