Tvär men populär förnyare
Dödsfall När Mauno Koivisto var president 1982–1994 normaliserades det politiska livet i Finland efter åren av förnedring och diktat under Urho Kekkonen. Men Koivisto var ofta missnöjd och stretade emot.
Mauno Koivisto föddes som andra son i en arbetarfamilj i Åbo 1923. När han var tio år dog modern. Nu följde svåra år då den strängt religiösa fadern kompenserade sina brister som ensamförsörjare med en hård uppfostran.
Efter avslutad folkskola fick Mauno Koivisto olika slag av ströjobb. Då kriget bröt ut kände han stor fruktan för Sovjetunionen. I sina memoarer skriver Koivisto att han aldrig, varken förr eller senare, känt lika stor skräck som sommaren 1940 då Sovjet slukade de baltiska staterna och man fruktade att Finland kunde vara följande i tur.
1942 ryckte Koivistos årsklass ut i kriget. Efter en tid i ett infanteriregemente i Östkarelen flyttades han i februari 1944 till fjärrpatrullen som leddes av den legendariska Lauri Törni.
Kriget väckte intresset för samhällsfrågor och för unge Mauno var valet av socialdemokratin naturligt. Fadern var skyddskårist och i hemmet fanns ingen förståelse för kommunisterna.
Under ett fackmöte 1947 höll den då 24-åriga snickaren ett brandtal mot strejk för sina kamrater. En av åhörarna var den blivande statsministern Rafael Paasio, den här tiden fortfarande redaktör för tidningen Sosialisti. Redan nästa dag började Koivisto skriva kolumner i tidningen.
Hårt mot hårt
Farans år fortsatte då kommunisterna genom strejker och massmöten försökte genomföra en kupp. Mauno Koivisto hade inte hunnit arbeta länge i Åbo hamn förrän han 1949 utsågs till hamnchef och extremvänstern än en gång manade till strejk.
I Sosialisti skrev Koivisto att det gällde att ”sätta hårt mot hårt” mot kommunisterna och flyttade hela hamnkontoret till Hangö som förklarades för öppen hamn. FKP:s tidning Uusi Päivä svarade med att utse hamnchefen till Finlands värsta strejkbrytare.
Vid sidan av arbete och socialdemokratisk agitation studerade den blivande presidenten vidare och fick först mellanskolebetyg 1947 och två år senare den vita mössan. I början av femtiotalet lämnade han hamnen och blev 1953 filosofie kandidat. Tre år senare handlade hans doktorsavhandling om sociala relationer i Åbo hamn.
Bröllopsklockorna ringde 1952 då Tellervo Kankaanranta blev fru Koivisto. Planerna på en akademisk karriär skrinlade den unge doktorn 1957 då han fick anbud att flytta till Helsingfors och bli vice vd för Arbetarsparbanken. Två år senare utsågs han till vd.
Mot socialism
Efter riksdagsvalet 1966 hade vänstern majoritet och det stod klart att SDP:s ordförande Rafael Paasio skulle bli statsminister. Då kommunisterna efter en paus på 18 år togs med i regeringen var den stora frågan vilket slag av vänsterpolitik regeringen skulle driva.
Mauno Koivisto skrev ihop ett ekonomiskt program för att lugna den oroliga borgerliga opinionen. Han tog avstånd från socialistiska lösningar och underströk det privata näringslivets centrala roll. Det programmet meriterade Koivisto för finansministerposten.
Bara två år senare hade det socialdemokratiska fältet fått nog av Paasios sävliga ledarstil och beslöt välja ny statsminister. Mauno Koivisto blev en kompromiss som alla kunde omfatta. Under den korta perioden som statsminister hände mycket: Ett inkomstpolitiskt avtal ingicks. Lagen om åkerpaketering genomfördes som innebar att olönsamma småbruk i norra och östra Finland stängdes. 200 000 småbrukare med familjer flyttade på några år till södra Finlands tätorter eller till Sverige. Mellanölet släpptes fritt och rätten till abort godkändes.
Det som man kanske minns bäst från den första statsministerperioden är ändå strävandena efter en nordisk ekonomisk union, Nordek. Det var Koivisto som drev frågan som i slutändan stoppades av Moskva. Efter det stämplade motståndarna honom som ”utrikespolitiskt naiv”. En stämpel som fortfarande satt kvar under presidentvalet tretton år senare.
Med undantag för ett kort inhopp som finansminister i en minoritetsregering stod Mauno Koivisto nästan hela 1970-talet formellt utanför politiken som chefsdirektör för Finlands Bank. Han ställde till exempel aldrig upp i riksdagsval.
Vägrade avgå
I takt med att Urho Kekkonen föråldrades ökade Koivistos popularitet. 1979 utsågs han till statsminister. Avsikten var kanske att dagspolitiken skulle få honom att framstå som en politiker bland andra. Men när populariteten fortsatte att öka inleddes försöken att avsätta honom.
Urho Kekkonen uppmanade själv statsministern att avgå våren 1981. Koivisto svarade att han bara behöver åtnjuta riksdagens förtroende, och satt kvar. Att någon satte sig upp emot Kekkonen ansågs oerhört, men det ökade folkpopulariteten.
På hösten insåg Centern att Urho Kekkonens dagar som president var räknade och försökte febrilt fälla regeringen för att inte ge Koivisto förmånen att delta i ett presidentval som statsminister och tillförordnad president. Men Centerledaren Paavo Väyrynen sölade så att Urho Kekkonens sjukskrivning kom bara några timmar innan regeringen hade fallit.
I presidentvalet 1982 fruktade väljarna både ”svarta hästar” och sovjetisk inblandning. Därför gick folket mangrant till valurnorna. Valdeltagandet på 87 procent slog alla rekord. Koivistos stöd var 43 procent vilket inte var tillräckligt, men då folkdemokraterna redan valkväl-
len ställde sig bakom honom var saken klar.
Den första presidentperioden 1982–1988 präglades av motstridiga förväntningar. Koivisto slog vakt om utrikespolitiken och förbindelserna med Sovjet. Han ville föra vidare arvet från Paasikivi och Kekkonen och såg inte med blida ögon på att medierna inte längre lät sig styras av presidenten.
Mauno Koivisto förklarade att han ogillar folk ”som gungar båten” och hamnade i ständiga gräl.
Med journalister som han utsåg till lämlar, med chefredaktörer som han i kvarnbrev uppmanade till försiktighet och med Yle som han förbjöd att sända uttalanden i repris. Även med forskare som han utsåg till spågummor, åklagare som han stämplade som inkompetenta, landshövdingar som han satte munkavle på och svenskar som han kallade arroganta för att de ”behandlar finnar som ett okunnigt skogsfolk” samtidigt som de ”jagar ubåtar som inte finns”.
Trots att Koivisto magsurt och misstänksamt slog vakt om presidentrollen valdes han överlägset för en ny period 1988.
Gorbatjovs vän
Den andra perioden präglades av Sovjets sönderfall som Koivisto inte alls verkade välkomna. Han hade goda relationer till förnyaren Michail Gorbatjov och höll in i det sista fast vid det gamla.
När de baltiska staterna förklarade sig fria uppmanade Finlands president dem att besinna sig. Först när Gorbatjov förlorade makten efter kuppförsöket 1991 och Boris Jeltsin tog över såg Koivisto att Finland hade en unik chans att byta utrikespolitisk kurs. Nu gick allting snabbt, Finland sade ensidigt upp VSB-pakten och ansökte om medlemskap i EU.
Samtidigt som Koivisto hade föga förståelse för att hans dominerande utrikespolitiska roll ifrågasattes startade han själv utvecklingen för att försvaga presidentens maktbefogenheter. Bakgrunden var antagligen att han fruktade att det direkta folkvalet av president kunde leda till att personer valdes som inte var uppdraget vuxna.
Senare, när statsministern hade övertagit en stor del av presidentens makt bland annat i EU-frågor, medgav Koivisto att han ångrade sig och gärna hade hållit kvar en stark president. Orsaken var sannolikt att han var föga imponerad av de statsministrar som kom till makten efter millennieskiftet.
Efter sin avgång 1994 gav Koivisto ut tre memoarböcker och verk om både Ryssland och om vår relation till Sverige. När expresidenten inte längre orkade med det dagliga slitet på sommarstugan i Ingå skaffade han sig en ny, urban hobby. Han åkte dagligen spårvagn några varv genom stan.
Ibland tog han både en förmiddags- och en eftermiddagsrunda till övriga passagerares förvåning och förtjusning.
Mauno Koivisto valdes till president av ett folk som innerligt hade tröttnat på Urho Kekkonens suveräna maktutövning. Man ville ha förnyelse.
Det paradoxala är att Koivisto bara motvilligt anpassade sig till det nya och i det längsta höll fast vid gamla strukturer. Men när tillfället gavs, när Sovjet föll samman, tvekade han inte att utnyttja denna glipa som historiens nyck gav Finland för att befästa vår ställning som del av den västerländska gemenskapen och medlem i EU.
Att någon satte sig upp emot Kekkonen ansågs oerhört, men det ökade folkpopulariteten.