Sampo Terhos sovjetiska läror
●●Vår nya kulturminister Sampo Tervo är besynnerligt mån om en sak: att i alla tänkbara sammanhang understryka att hans släkt från början var svenskspråkig.
Han tycker liksom att det gör honom mer trovärdig när han ständigt basunerar ut budskapet om svenskan som en belastning. Logiken är mig bekant efter snart tio års bevakning av före detta sovjetländer.
Terho verkar betrakta finlandssvenskhet som något etniskt, med tanke på att han hänvisar till sin släkt. Men finlandssvenskhet har inget med etnicitet att göra. Svenskspråkiga finländaren kan ha vilken hudfärg, tro eller bakgrund som helst. Det finns finlandssvenskar med ryska, somaliska eller vietnamesiska som hemspråk.
Att släkter i Finland har bytt språk under vår händelserika historia är inget anmärkningsvärt. Själv kommer jag från en släkt som har bytt språk mellan finska och svenska totalt fyra gånger under historiens lopp.
● Sampo Terhos försök att klä sin egen antisvenskhet i identitetspolitiska förtecken (identitetspolitik betyder uppfattningen att etnisk tillhörighet ger tolkningsföreträde ) är i själva verket ett tecken på kulturministerns svårartade inskränkthet.
Det här med blodsband och etnisk tillhörighet är något som både fennomaner och allsköns postsovjetiska politiker har samma virriga uppfattning om. De tror att språk och nationalitet är ett och att etnisk tillhörighet är något som automatiskt placerar varje människa i ett fack.
Sampo Terhos identitespolitik är ut samma fatabur – han vill gärna lyfta fram sin svenska släkt för att själv framstå som vidsynt, men han vill absolut inte att den svenska kulturen i Finland ska leva och må bra.
Varje sovjetmedborgare hade den etniska tillhörigheten inskriven i passet. Man definierades enligt färdigt fastställda parametrar oavsett vem man själv upplevde sig vara. Det har lett till en syn på språk och kultur i det forna Sovjet som ofta är förvirrande, eftersom orden förlorar sin betydelse.
Till exempel är det vanligt att människor i det forna Sovjet säger att de har ett annat modersmål än ryska – trots att de bara kan säga enskilda ord på sina förfäders språk tatariska, kalmuckiska eller kabardinska. De använder ordet modersmål (rodnoj jazyk) eftersom de lever kvar i den sovjetiska symbolvärlden. Där sade man på ett visst sätt, hur saker och ting egentligen förhöll sig spelade ingen roll.
● I samma tradition är det inte alls ovanligt att ryska politiker stolt talar om sitt mångkulturella imperium, samtidigt som de betraktar varje försök till stärkta språkliga rättigheter för minoriteter som farliga tecken på separatism. Sampo Terhos identitetspolitik är ur samma fatabur – han vill gärna lyfta fram sin svenska släkt för att själv framstå som vidsynt, men han vill absolut inte att den svenska kulturen i Finland ska leva och må bra.
Till kulturministerns förtret är den finlandssvenska kulturen högst levande. Annars skulle han väl inte vara så upptagen med att motarbeta just svenskan.