Stigmat lever kvar

Mors dag Sett till siffror och statistik finns det många risker med att vara ensamförälder. Men det handlar främst om attityder, socialpolitik och samhälleliga strukturer – inte om föräldraskapet i sig.

De är kring 20 procent. Andelen familjer som består av en förälder och minst ett barn. De vuxna i de här familjerna kallas ensamföräldrar, ensamstående, ensamförsörjare, ensamma mammor eller pappor eller singelmammor och singelpappor.

Benämningarna och klassificeringarna är kopplade till samhällets behov av att kategorisera – förut var de mer laddade, ofta negativa.

Trots att vi i dag har en mångfald av olika familjekonstellationer stigmatiseras ensamföräldrarna fortfarande. Enligt en studie från 2012, som presenteras i en artikel i FPA:s publikation Laulu 573 566 perheestä (Sången om 573 566 familjer, 2016), anser kring 40 procent av finländarna att en ensamförälder inte kan uppfostra sitt barn lika bra som föräldrarna i en familj med två föräldrar i hemmet.

Docent Mia Hakovirta, som skrivit artikeln tillsammans med två andra forskare, säger att stigmat hänger ihop med ideologin om kärnfamiljen.

– Jämfört med andra länder tänker finländarna rätt lika i de här frågorna som människor i Östeuropa.

Avundsvärda ensamstående?

I en kolumn i Svenska Dagbladet (12 mars 2017) skriver journalisten Jenny Nordberg att ”ensamstående mammor är de nya avundsvärda”. Jenny Nordberg konstaterar att det går att ha en fantastisk karriär, en sprakande kärleksrelation och att uppfostra vettiga barn. ”Men det går bara att göra en av dessa saker på en riktigt hög nivå i taget . ... Tidigare offrade en kvinna ofta jobbet, vilket satte henne i ett beroendeförhållande till mannen. Nu offras i stället mannen och relationen i första hand . ... Barn kanske görs helt på egen hand, eller med en man som inte är en partner för all framtid. Det är ingen tragedi, utan i stället vad många föredrar.”

Jenny Nordbergs text är en kolumn och gör inte anspråk på att presentera forskningsbaserade resultat. Samtidigt är frågan intressant: Är den stereotypa bilden av ensamstående mammor snart ett minne blott?

Susanna Kavonius, ordförande för Förbundet för makalösa föräldrar i Finland rf (Yhden vanhemman perheiden liitto) säger att attityderna nog förändrats, särskilt bland myndigheterna, men det finns fort- farande många frågor som kräver en lösning. Fattigdom i barnfamiljer, tillgång till kommunala stödtjänster, reformer som skulle underlätta växelvist boende och ensamstående mammors arbetslöshet.

Susanna Kavonius vill att människor och särskilt beslutsfattare ska upptäcka strukturerna som ligger bakom eventuella problem. En ensamstående mamma i vård- eller servicebranschen kanske inte kan ta emot ett jobb för att hon inte hittar ett daghem som erbjuder dygnetruntvård tillräckligt nära hemmet.

Ont om pengar

Kring en tredjedel av de barn som lever i fattigdom lever i familjer med en förälder. Av ensamföräldrarna upplever sju av tio att det är svårt att få pengarna att räcka till för att täcka familjens utgifter.

Enligt Mia Hakovirta är en svag utkomst den största enskilda risken för en ensamstående förälder.

– Barnfamiljernas grundtrygghet ligger på en lägre nivå än övrig social trygghet. Att finnas utanför arbetsmarknaden är därför en stor risk. Ett jobb är ändå ingen garanti för en tillräcklig inkomst.

Mia Hakovirta säger att sysselsättning är den bästa socialpolitiken, samtidigt lyser de stora reformerna med sin frånvaro.

– Kvinnors sysselsättning har diskuterats rätt mycket under de senaste åren, men åtgärderna har kanske inte varit tillräckliga. Det görs ingen långsiktig socialpolitik och det har skett rätt många tvära kast, till exempel inom dagvården.

I Förbundet för Makalösa föräldrar är ekonomin ett återkommande samtalsämne.

– Det går sämre och sämre för folk. Många är utmattade och har svårt att orka. Och så finns den där eviga skuldkänslan. Om man är arbetslös känner man skuld för att man inte har pengar och har man jobb känner man skuld för att man inte är hemma med barnen, säger Susanna Kavonius. Men tillbaka till attityderna. Susanna Kavonius påpekar att känslan av avund, som Jenny Nordberg skriver om, på inget sätt är ny.

– Å ena sidan stämplas ensamstående som loosers som bor i förorten och släpar på barn och matkassar. Å andra sidan finns en föreställning om sexuell frihet och om att ensamstående har obegränsat med tid för hobbyer och resor, särskilt om de delar vecka-vecka, säger Susanna Kavonius.

Hon tror att politikernas motvillighet att genomföra en reform av familjeledigheterna hänger ihop med en konservativ föreställning om en kärnfamilj.

– Man suktar efter ett samhälle som inte funnits annat än i romaner. Allt det som erbjuder frihet åt mammor är förkastligt och det värsta en västerländsk kvinna kan göra i ett patriarkalt samhälle är att klara sig själv. Källor: Laulu 573 566 perheestä (Sången om 573 566 familjer, Finlands familjer och familjepolitik under 2000-talet, FPA, 2016), Yksinhuoltajuus Suomessa (Ensamförsörjare i Finland, Väestöliitto, 2009), Lapsiperheiden hyvinvointi 2014 (Barnfamiljernas välmående, Institutet för hälsa och välfärd, 2014) och Statistikcentralen.