Barnet – en möjlighet att ta vara på
En dotter, skrev jag i födelseannonsen i HBL 1971. Det var kutym i släkten att berätta om nyfödda barn i tidningen. Att få barn som ensam, utan att vara gift bröt ändå mot samhällets norm.
Min dotter är kollektivt uppfostrad. Hon är uppfostrad av mina föräldrar och mina syskon och hon har en nära relation till dem alla. Framför allt hade hon en nära relation till min mamma.
Jag var 28 år när jag blev gravid. Att leva tillsammans med den blivande pappan var inte aktuellt och jag visste att jag skulle uppfostra mitt barn ensam. Det var inte planerat men äventyraren inom mig sade att detta var något att ta vara på. Skulle jag vänta barn flera gånger? Det kunde jag inte veta. Det var både fantastiskt och spännande.
Under graviditeten var jag orolig för två saker: för att barnet inte skulle vara friskt och för att mina föräldrar skulle reagera negativt. Det var ju inte så att de jublade när de hörde om graviditeten men de förhöll sig väldigt sakligt. Det var deras första barnbarn och hon fick ett väldigt gott mottagande.
När min dotter föddes i juni 1971 visade det sig att hon var frisk. Jag var jätteglad över att ha fått ett barn, ja rentav euforisk, och jag var glad över att hon var frisk. Att vara ensamstående med ett barn med funktionshinder skulle ha gjort många saker mycket mer komplicerade.
På Barnmorskeinstitutet delade jag rum med två andra kvinnor som båda råkade ha samma titel: ”Rakennusmestarin vaimo” (Byggmästarhustru). Det framgick helt klart vilka av mödrarna som var gifta och vilka som inte var det. Jag minns inte exakt vad det stod i mina papper men jag tror att det var min akademiska titel.
När Victoria föddes hade jag en bostad, ett fast jobb och en akademisk examen. På mödrarådgivningen i Sörnäs, där jag bodde då, var barnmorskan glad – jag var ett positivt undantag bland de ensamma mödrarna i distriktet.
Moderskapsledigheten var tre månader, av vilket en månad skulle tas ut innan födseln. Jag hade en månads semester och jag började jobba i september när min dotter var tre månader gammal. Som ensamstående förälder hade jag rätt att få dagvård via kommunen, något som betydde enormt mycket för mig.
I Helsingfors rådde det stor brist på dagvårdsplatser. Det var bara socialfall och ensamstående mödrar som fick dagvård med stöd av kommunen.
Gifta kvinnor som ville jobba var tvungna att hitta på egna lösningar och det fanns inga garantier för kvaliteten på vården eller för hur långvarig den skulle vara.
Lagen om barndagvård trädde i kraft 1973 och gav en viss förbättring men det tog lång tid innan det fanns tillräckligt med vårdplatser och behörig personal. Det var först på 1990-talet som barnen stegvis fick subjektiv rätt till dagvård.
Min dotter har haft tur. Hon har haft bra dagvård, först i Mannerheims barnskyddsförbunds barnkrubba och sedan i Bertha Maria.
Visst fanns det också på 1970-talet en diskussion om hur länge barn borde stanna hemma (med mamman) eller hur långa dagar ett barn kunde vara på daghemmet, men jag kände mig inte drabbad av diskussionen.
Det är fel att ställa barn och yrkesliv mot varandra. Det är också fel att inbilla kvinnor med barn att de bara ska vara hemma, för att ”det alltid varit så”. Mödrarna har aldrig bara varit hemma med sina barn. Barnen har varit med mor- och farmödrar, storasyskon, i byn, på gatorna eller i värsta fall ensamma hemma. Morsorna har jobbat i jordbruket, i fabrikerna och på kontor.
Jag tycker det är viktigt att vi har kvinnor i yrkeslivet, i politiken och i internationella uppdrag. Det betyder att vi måste se till att barnen har det välordnat. Jag tycker vi är på rätt väg och det är viktigt att papporna deltar. Kostnaderna för föräldraledigheterna borde delas lika mellan alla arbetsgivare.
Jag själv skulle inte ha kunnat ha det jobb jag hade på Utrikesministeriet utan mina föräldrars stöd. Jag reste en del i jobbet och då bodde min dotter hos dem. Där fanns alltid en bäddad säng, en pyjamas och en tandborste för henne.
Jag har inte haft dåligt samvete. Jag tyckte inte att det var synd om min dotter när hon var med mina föräldrar eller med utbildad personal på daghemmet. Dessutom var vi mycket tillsammans. På veckosluten gjorde vi roliga saker. Vi gick runt i staden, tittade på brandkårsparader, Tall Ships Race, och så reste vi i Finland och i Europa på somrarna.
När Victoria var 14 år flyttade vi till Addis Abeba i Etiopien, som hade drabbats av hungersnöd. Jag jobbade som informatör för FN och Vic-
toria gick i den amerikanska skolan. Där fanns barn från över 50 olika länder – det var en bra vaccination mot rasism.
Jag minns inte att man på den tiden skulle ha talat om utmattade eller utslitna föräldrar. Jag tror att en del av dem som är utmattade har för höga ambitioner, för sig själv och kanske också för barnet. Arbetslivet har också blivit hårdare.
Jag har inte upplevt att jag skulle ha blivit illa behandlad som ensamstående. Jag har inte heller inbjudit till det eller framstått som beklagansvärd.
Jag har inte varit mamma på något särskilt demonstrativt sätt. Jag försökte hålla kraven på en realistisk nivå. Jag försökte ta bra hand om mitt barn och ta någorlunda bra hand om mitt hem och sköta mitt jobb. Målet var aldrig att bli en bulldoftande idealmamma som kan allt, fixar allt och själv syr barnets kläder.
Jag bestämde aldrig att jag inte skulle ha ett parförhållande efter att min dotter föddes, det bara blev så. Barnet var viktigt och jag skulle inte ha kunna ha ett parförhållande som inte var bra för henne. Det borde också ha varit ett jämställt parförhållande och sådana växer inte på träd. Det är kanske lättare nu.
Förut, när min mamma levde firade vi mors dag tillsammans. Nuförtiden för vi blommor till min mammas grav och Victoria bjuder på morsdagslunch. Vi har väldigt trevligt tillsammans.