Jag klarade det, jag överlevde
Släktingar, vänner och en flexibel arbetsplats gjorde vardagen lättare. Mina barn är i dag unga vuxna, något som under många år kändes mycket avlägset.
Min kollega, som också var ensamstående, och jag brukade drömma om att sticka till Spanien. Lämna allt, bo på en strand, under en båt och dricka vin dagarna i ända. Vi skulle vara helt ansvarslösa. För det var just ansvaret och känslan av att inte räcka till som var tyngst.
Det är inte längre min dröm, men då barnen var fem, sex och åtta år kändes det som om det aldrig skulle ta slut. Men det tar ju slut och plötsligt far de iväg. Skriver studenten, får en studieplats de drömt om, och jag tänker bara wow – jag klarade det, jag överlevde. I dag bor endast det yngsta barnet hemma. Mellanbarnet bor med sin pappa och det äldsta har flyttat till eget. Det är två viljor i hemmet, inte fyra eller tre mot en.
Vi skilde oss när barnen var ett, två och fyra år gamla. Det var en jättestor chock, en krasch, ett magplask. Livet gick inte som jag hade tänkt mig, med en familj med en mamma, en pappa och barn. Jag vet inte hur jag egentligen klarade det. Mata, dagssömn, laga mat, sedan följande, mellanmål, klä på ett annat barn … Barnen var så små att det bara var att ta en dag i sänder.
Efter skilsmässan blev jag närföräldern, barnen var hos sin pappa vartannat veckoslut. Det kändes då som den mest naturliga lösningen.
Jag skulle inte ha överlevt utan mitt nätverk. Min mamma bodde i Nystad så hon kunde främst hjälpa på somrarna, men jag hade släktingar och vänner.
När jag efter föräldraledigheten skulle återvända till jobbet fick jag veta att mitt jobb inte längre fanns kvar. Företaget hade skurit ner och jag skulle bli uppsagd genast då jag återvände. Jag var uppochner, barnen var uppochner och att köra in barnen på dagis för bara några veckor kändes för svårt.
Jag stannade hemma och var arbetslös en längre tid. Jag insåg att det inte är så där bara att bli anställd som ensamstående mamma med tre små barn. Alla kan räkna ihop hur mycket man är hemma när barnen har öroninflammation. Hur pengarna räckte när barnen var små var ett pussel men min mamma gav ett viktigt ekonomiskt stöd.
Efter många om och men kom jag till Arbis och fick ett jobb avsett för en arbetslös arbetssökande. Senare fick jag en möjlighet till läroavtal. Jag gjorde praktik på Arbis och studerade samtidigt. Jag läste på kvällar och veckoslut och tog en dag i taget.
Arbis har varit min räddning som ensamstående. Arbis är inte aktivt på somrarna, har juloch påsklov och jag har kunnat ta oavlönad semester under barnens skollov. Sommarläger åt alla tre barn skulle snabbt ha kostat mer än jag fick i lön.
Känslan av otillräcklighet har sett olika ut beroende på barnens ålder. Jag minns när det äldsta barnet började i scouterna. Jag klädde på de två yngre som inte ville följa med, förde det äldsta barnet till scouterna, kom hem, klädde av de andra barnen för att en halvtimme senare göra samma sak på nytt. En hade roligt, men jag grät och de två yngsta skrek. Jag skulle inte ha klarat det här utan andra föräldrar. Scoutmammor och handbollspappor ställde upp, hämtade och skjutsade.
När barnen gick i skolan hade jag mest dåligt samvete för att jag inte hann läsa läxor med dem. Hur skulle det gå för dem om de inte klarade skolan? Men att på samma gång läsa läxor med en, laga mat åt alla och föra två till hobbyn fungerar inte. Jag var tvungen att konstatera att jag gör vad jag kan och sänkte ribban.
I uppfostringsfrågor är det jag som fattat besluten om hur vi gör hos mig.
Visst kan det vara en befrielse att inte behöva kompromissa med någon annan men när du får kriser i din uppfostran så står du där ensam och tänker att den egna synen kan vara helt fel. Det kan vara jättejobbigt.
Jag har haft och har fortfarande ett jättebra förhållande till mina barn. Jag har alltid diskuterat med dem, förklarat hur det känts om jag varit ledsen eller om något har varit jobbigt. Jag vet inte om det beror på att det inte funnits en annan vuxen eller om det är min natur.
”Visst kan det vara en befrielse att inte behöva kompromissa med någon annan men när du får kriser i din uppfostran så står du där ensam.”