Martina Bäckman: Att be om hjälp har inte varit lätt
Efter skilsmässan flyttade jag från Uleåborg till södra Finland för att kunna vara nära familj och vänner.
Oliver är i dag tre och ett halvt år. Han var sex månader gammal då hans pappa och jag separerade. Hans pappa har träffat honom tre gånger sedan vi skildes, pappan har velat ha det så.
Det var ju inte så här jag hade planerat att vårt familjeliv skulle se ut, men det finns vissa grejer man inte kan se framför sig förrän man är i den situationen.
När Oliver föddes bodde vi i Uleåborg där jag jobbade på Uleåborg svenska privatskolas daghem. Jag hade aldrig känt mig riktigt hemma i Uleåborg och tanken på att vara ensam mamma 650 kilometer från mitt eget nätverk kändes inte bra. Inom en vecka packade jag ihop allt och flyttade till Kyrkslätt där min familj och mina vänner bor.
Jag letade först efter en hyresbostad men hittade ingen, varken via kommunen eller via VVO, trots att jag var ensam med ett litet barn. Vi flyttade in i ett hus som låg på mina föräldrars tomt och bodde där i nio månader. Jag kunde spara ihop lite pengar och hittade till sist en lägenhet i Kantvik som jag köpte.
Innan Oliver föddes hade jag jobbat på olika daghem i nästan tio år. När jag skulle börja jobba igen efter mammaledigheten tyckte jag att det skulle bli för stökigt på ett daghem. Det är hög volym och jag tyckte att jag inte skulle orka med liknande sa-
ker på jobbet och hemma. Jag ville ge hundra procent till Oliver.
Jag är närvårdare och sökte jobb inom tandvården. Jag hittade en arbetsplats där jag kunde ingå ett läroavtal för att få kompetens för att jobba som tandskötare. Under det första året åkte jag till Åbo en gång i veckan för studierna. De dagarna förde jag eller mina föräldrar Oliver till dagis på morgonen, min moster eller hennes man åkte sedan efter honom på eftermiddagen. Hela släkten var involverad på ett eller annat vis.
Det är inte och har aldrig varit särskilt lätt för mig att be om hjälp. Alla säger ”det är bara att ringa”, ”du kan hämta honom när som helst om vi är hemma”, men det är inte så lätt. Det är mest mina föräldrar jag vågar och har mage att fråga när jag behöver hjälp. Det tog också tre år för mig att på familjerådgivningen våga fråga om vi kunde få ekonomiskt stöd eller beviljas nollavtal på dagiset. Jag är jätteglad för att jag fick ett sådant stöd i vår.
Oliver var nio månader när jag började jobba. Det var jättemånga som ansåg att jag var egenkär och självisk när jag satte honom på dagis. Men varför skulle jag ha stannat hemma och levt på stöd när jag hade en möjlighet att gå på jobb? Jag är också en social person och började gå längs med väggarna redan efter nio månader hemma.
I dag jobbar jag på samma tandklinik som min pappa. Han är tandläkare och vi jobbar tillsammans – det är praktiskt. På sätt och vis har jag ärvt min mammas jobb. Nu har vi den situationen att vi vikarierar varandra. Om jag är borta kan hon hoppa in och om Oliver är sjuk kan hon välja om hon går på jobb eller stannar hemma med honom.
”Hur orkar du?” ”Hur får du ekonomin att gå ihop?” ”Men var är pappan?” Vad är det egentligen för en fråga? Ganska många reagerar på att jag är ensamälder och ser oss som en annorlunda familj men jag tycker inte vi är annorlunda.
Vissa situationer tycker jag att jag grejar bättre än om vi skulle vara två vuxna i familjen. Jag behöver inte samarbeta med någon annan förälder eller ta strider om uppfostran. När jag lever ensam kan jag själv bestämma över pengarna och spara in en liten slant i månaden. Allting är bara att kvittera med mig själv. Ibland känns det också som om jag kan göra mer egna grejer än mina vänner som är gifta med män som reser mycket i sitt arbete. Det går inte att dela in familjer och säga att så här är det för ensamstående och så här är det i andra familjer.”