En genomgripande omställning av vår politik och livsstil behövs
Lars Silén (HBL 7.4) har rätt i att skrämselpropaganda kan verka förlamande. Men ogrundad optimism och tro på teknikens frälsande kraft får inte hindra oss att erkänna de realiteter som drabbar de fattiga i dag och hotar livet på jorden på lång sikt.
Vi har all anledning att glädja oss åt framsteg som att barndödligheten och andelen undernärda i Indien har minskat kraftigt sedan 1990-talet. Men minskningen betyder inte att Indien i dag föder sin befolkning. Cirka 200 miljoner människor är fortfarande undernärda och två miljoner barn dör innan de fyllt fem år. På grund av den globala tillväxtekonomin är Indien samtidigt en stor exportör av livsmedel.
Exporten av lantbruksprodukter från fattiga länder utsuger odlingsjord och omvandlar regnskog till betesmarker. Varje bomullsskjorta, varje paket ris och i synnerhet varje kilo biffkött vi importerar från fattiga länder har slukat tusentals liter av lokalbefolkningens vatten.
Man kan göra matematiska beräkningar av vilken areal som behövs för att föda en människa. Men det viktiga är vilka konkreta ekonomiska och politiska åtgärder som vidtas för att trygga livsmedelsför- sörjningen för de människor som lever på jorden.
Just nu lider stora delar av Afrika av den största hungersnöden på årtionden, delvis förorsakad av torka på grund av klimatförändringen. Silén har rätt i att det är en temporär lösning att sända mat som katastrofhjälp, även om det är humanitärt nödvändigt. Det viktiga är att bistå befolkningen att effektivt och hållbart använda jord och vatten för sin egen livsmedelsproduktion.
Det är inte brist på vilja som hindrar länderna i Afrika att föda sin befolkning. En av de viktigaste orsakerna är den globala ekonomin som tvingar stater att gynna multinationella bolag och export på bekostnad av att odla mat för den egna befolkningen.
Silén har också rätt i att vi ännu har långt till de absoluta gränserna för vårt liv på jorden. Romklubben överskattade hoten på kort sikt. Men dess grundläggande insikt att vi lever i ett ändligt globalt ekosystem med ändliga resurser har inte vederlagts utan tvärtom blivit allmänt erkänd.
Tillväxtens gränser när- mar sig år för år. Världens befolkning har blivit för stor för att vi skall ha råd med fortsatt ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion bland de rika. Därför behövs en genomgripande omställning av vår politik och vår livsstil.
Konsumtion är inte livets mening. Att leva enkelt, solidariskt och hållbart för att kunna dela jordens naturresurser med alla och bevara dem för kommande generationer kan ge det mening.