Livets mening

● I vår serie Den lille hemfilosofen närmar vi oss de allra mest centrala frågorna. Det hade förstås varit frestande att i likhet med Douglas Adams i Hitchhiker´s Guide to the Galaxy säga att livets mening är 42. Men vi undviker de enkla svaren och gör en kringgående manöver.

Ställ frågan om livets mening till vem som helst i din bekantskapskrets och du kommer att notera att det finns ett svar som alla undviker. Ingen säger att livets mening är att tjäna så mycket pengar som möjligt. Den som svarar så uppfattas som en person i full avsaknad av allt mänskligt djup och all förståelse för de många dimensioner som gör livet i någon form gudomligt, om uttrycket tillåts.

● Men om vi frågar vad ett företags uppgift eller mening är duger svaret om att tjäna så mycket pengar som möjligt bra. Nu förlorar många av samhällets andra dimensioner i betydelse. Det viktigaste är att tjäna pengar. Den som tvivlar kan vända sig till någon av de i övrigt framstående professorerna på Svenska handelshögskolan vilka glatt kommer att vifta med aktiebolagslagen framför näsan på en. Inte för att där står att det skulle vara företagens viktigaste uppgift, vilket professorerna gärna vill ge sken av.

Efter denna lilla utläggning är steget naturligtvis inte långt till Emmanuel Macron. Jag inbillar mig att en av orsakerna till Macrons kometkarriär var att fransmännen intuitivt kände på sig att han var på rätt spår när det gäller att försöka hantera orsakerna till att väljare i de utvecklade västliga industriländerna känner sig förrådda av det politiska etablissemanget.

Den centrala orsaken till missnöjet ligger i de stora inkomstklyftorna, vilka är en följd av att det anses legitimt att på alla tänkbara sätt tjäna så mycket pengar som möjligt. Det anses exempelvis helt legitimt att kapa företag, lägga ned dem och sålunda eliminera konkurrens och maximera de egna inkomsterna. En moderniserad form av den utsugning som marxisterna brukade tala om beträffande gamla lönestrukturer.

● Macron, bankiren, tände paradoxalt nog kanske en gnista av hopp när han på valkvällen kopplade samman Frankrikes och EU:s framtid. Det är nämligen klart att ingen politisk motkraft mot finanskapitalets envälde kan mobiliseras om inte stora politiska enheter i global lagstiftning samarbetar för dämpande av bland annat ekonomiskt självsvåld. Om någon skall förändra de nuvarande strukturerna är det bankirerna själva. Det är de som på ett eller annat sätt måste nå den politiska insikten om att livets mening för både företag och människor är annat än pengar. Fria marknader i all ära, men inga marknader har någonsin varit fullständigt fria. Frågan är bara vem som definierar begränsningarna och hur det görs.

Vägen dit är lång och svår och tyvärr genomförs de nödvändigaste reformerna vanligen först efter en katastrof av stora dimensioner. Mycket av det som är klokt görs för sent och i för liten utsträckning. Exemplen på detta är många.

Fria marknader i all ära, men inga marknader har någonsin varit fullständigt fria. Frågan är bara vem som definierar begränsningarna och hur det görs.