Förortens intellektuella – ett välkommet berättarperspektiv
På litteraturinstitutionen vid innerstadens universitet känner sig hjärnan hemma, men hjärtat kan Elisa Karlssons berättare konstatera att sitter kvar i Rinkeby och dess ”bullriga förortsskratt”.
ROMAN ●●Elise Karlsson
Klass Natur och kultur 2017 Rinkeby, Stockholmsförorten som kommit att bli ett typiskt exempel på det så kallade miljonprogrammet och den tilltagande segregationen i Sverige, fungerar som utgångspunkt och förutsättning i Elise Karlssons senaste roman. Berättelsen utspelar sig 2001, World Trade Center-attentatet nämns kort och kan kanske tänkas som en början på den grad av segregation som vi ser i dagens Europa.
Miljonprogrammet verkställdes på 60–70-talen och innebar byggandet av en miljon bostäder, särskilt för svenskar med utlandshärkomst, som utgör omkring nittio procent av invånarna i just Rinkeby. Det är förenligt med tidens jämlikhetstänk, och har en del rötter så långt tillbaka som i 20-talets folkhemstanke – att alla ska med.
Avsikten var snarare kapitalistiskt än kommunalt driven, utan förståelse för att ett bra liv och ett hållbart lokalt samhälle inte begränsas till en bostad per familj. Behovet av en levande närmiljö glömdes bort och med facit i hand ser man att förorten inte blev en jämlik plats för invandrade svenskar, utan miljonprogrammet misslyckades med att skapa hem. Att Sverige är det OECD-land där inkomstskillnaderna vuxit mest sedan 80-talet påverkar säkert också resultatet av en avsikt som kanske var god.
Härkomsten är inte intressant
Karlssons berättare Hélène konstaterar att Rinkeby inte avsetts för mycket annat än ”att sova på, att handla mat på”, men känner ändå en kluvenhet inför platsen. På litteraturinstitutionen vid innerstadens universitet känner sig hjärnan hemma, men hjärtat kan hon konstatera att sitter kvar i Rinkeby och dess ”bullriga förortsskratt”. Till skillnad från partnern Rickard som utstrålar en självklar hemmahörighet på universitetet känner Hélène sig ofta otillräcklig, och det tar sig uttryck i en utmattning inför läsning av kanoniserade författare som Proust, eller det propert uteslutande sällskapet av Rickard och hans ”blonda vänner” – ibland visserligen lite svartvitt gestaltat.
Läsaren får däremot aldrig veta särskilt mycket om berättarens utländska härkomst, utan lär känna hennes värld intimt genom hennes inre perspektiv. Det är ett fräscht och tydligt ställningstagande av Karlsson – härkomsten är inte intressant i denna berättelse. Hon pekar snarare på en viss svenskhet, vad den än är, som fungerar uteslutande. Liksom varje föreställning om nationell identitet.
Ett nödvändigt språktillskott
Hélènes genomgående känsla av ensamhet och utmattning bildar basen för en existentiell depression, med likheter till Sartres och Kierkegaards dito – men att hon varken är vit eller man skiljer henne från dessa filosofer som fått mynta existentialismen, eller smärtan i att finnas till, sprungen ur att det mesta känns meningslöst. Hélènes tomhet är till en början lite svår att få grepp om, men ångestens delar börjar småningom bilda ett mönster. Plötsligt känns denna melankoliska alienation mycket mer rimlig, eller åtminstone mera strukturellt betingad, än Sartres.
Berättarens skarpa iakttagelser vittnar om ett intellekt på hög nivå – Hélènes välformulerade och till och med högtravande meningar utgör ett precis lika nödvändigt tillskott till gestaltningen av förortssvenskar som Jonas Hassen Khemiris slang.
Berättelsen som tänder lågan
Den berättelse som tänder lågan för Hélène kommer slutligen också från den egna förorten. Rinkebybekantskapen och hemliga förälskelsen Mona ska ge ut en bok, och först väcks en rasande ilska och inspiration över berättelsen som Hélène är övertygad om tillhör henne. Hélène börjar jobba på att skriva om Monas historia, men lämnar det slutligen bakom sig för att skriva sin egen berättelse och förstå sina egna förutsättningar genom postkoloniala studier. Utspelet reflekterar den egna känslan av otillräcklighet, men sätter i gång skrivandet som till slut verkar bli en räddning.
Karlsson skildrar de psykologiska avstånd segregation bildar; både mellan personer och inom dem själva. Hélènes berättelse är inte en om de våldsamma upplopp som mest får plats då medierna tar upp Rinkeby. Hennes upplopp blir den intellektuellas – med pennan som vapen.