Grym mors dag!

Det nya numret av Lyrikvännen har moderskap som tema, belyst ur många litterära synvinklar. Kristoffer Leandoer har läst allt möjligt från Rebecka Solnits essäer och Gunilla Bergströms Alfons-böcker till Tove Janssons muminböcker och Marina Tsvetajevas poesi på spaning efter den goda vardagliga trygghetsmamman.

Hos Solnit hittar han den kinesiska buddhismens begrepp mjölkskuld: ”Modern ger av sin egen kropp och omvandlar sitt eget kött och blod, skelett och benmärg, till mjölk åt spädbarnet. Det är en skuld som aldrig går att betala igen” – alltså åt den man är skyldig. Därför kan man lika gärna betala sin skuld till klostren, är buddhismens slutsats.

Ett försök lika gott som något att komma till rätta med den där djuriska ofrånkomligheten som formar relationen mellan mor och barn – den hjälplösas behov av hängiven, rentav självuppoffrande (vår egoistiska tids tabuord!) vård för att överleva och utvecklas.

Leandoer avslutar sin essä med att citera en av Marina Tsvetajevas dikter om dottern Ariadna som ett exempel på ”kärleksfull distans” och ”svalkande humor”, i samma kategori som muminmamman och Alfons Åbergs sakligt trygga pappa.

Aase Berg drar en rabiat repris på ett favorittema, medelklassens förljugenhet och familjeinstitutionens vämjelighet.

Hon söker med Elsa Graves poesi som ledsagare det rena moderskapet i något slags ”djurliknande, rak kärlek fri från klibb, det vill säga krass respekt i stället för maktspelande sentimentalitet”.

Har man sett en kattmamma mobba ut en skadad unge ur kul- len och vägra den mat tills den svälter ihjäl, så stämmer det här resonemanget till eftertanke. Man kan till exempel koppla det direkt till Tsvetajeva som – om man ska tro Viktoria Schweitzers biografi Marina Tsvetajeva. Kvinna – poet. Ett ryskt livsöde – med krass respekt för det robusta alltid föredrog den mera livsdugliga Ariadna och lät den sjukliga Irina svälta ihjäl på ett barnhem i Moskva. Så sval kan till slut den svalkande humorn bli.

Men okej, omständigheterna i ryska revolutionens efterdyningar var extrema.

Vi som föredrar att trots usla odds

försöka komplettera och stajla om vår biologi med till exempel språkets, de sociala institutionernas och kulturens hjälp kan glädjas över komplexiteten i moderskänslorna och läsa Matilda Södergrans fina och känsliga text om Jenny Tunedals diktsamling Rosor, skador. Temat är en moders abdikation genom demenssjukdom. ”Vad händer när en mor glömmer att hon är någons mor?” Men å andra sidan: ”Varför skulle ett liv utan minnen vara liktydigt med ett liv utan kärlek?”

Ett ypperligt nummer av Lyrikvännen det här, rörande och provocerande!