När ungdomen tog plats

Gångtunnlar, trappuppgångar, tunnelbanevagnar – det urbana stadsrummets mindre attraktiva utrymmen används för att skapa ungdomens motkulturella plattformar. Det är oavbrutet givande att röra sig genom ungdomslitteraturens Stockholmsskildringar med Lydia

SAKPROSA

●●Lydia Wistisen

Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890-2010, Ellerströms 2017 ”Eller varför inte slungas, komma gående, rätt upp ur gatan och fylla en hel gångtunnel med närvaro, sina hjärtslag”. Ungdomsboken talar ungt och den gör det från mellanrummen som tas i anspråk. Gångtunnlar, trappuppgångar, tunnelbanevagnar – det urbana stadsrummets mindre attraktiva utrymmen används för att skapa motkulturella plattformar i staden. Men citatet från Johannes Anyurus dikt ”Svart neon” är inte ungdomslitteratur. Tvärtom illustrerar citatet ett överskridande förhållningssätt till urbana erfarenheter, en delad terräng.

Ungdomsboken: högt älskad, rikligt hånad. Fortfarande frapperande outforskad. Med Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890-2010 erbjuder Lydia Wistisen en ny optik för ungdomslitteraturens plats i moderniteten.

Redan det generösa tidsspannet rubbar ramarna. Ungdomslitteraturens startskott tillskrivs Harry Kullmans Den svarta fläcken (1949), en skildring av förortskriminalitet och växtvärk då efterkrigstidens nyorientering formar ett nytt idiom, ungdomens. Wistisen bryter handfast ner den orienteringspunkten genom att visa hur motiv från förra sekelskiftet – som i Gerda Meyersons Flickor emellan 1890 – överbryggar konstlade indelningar i flick-, pojk- och ungdomsbok. Det är bara olika förpackningar kring snarlika berättelser.

Ta tillbaka rummet!

Genom nedslag i ett 30-tal böcker granskar Wistisen urban erfarenhet genom rumsteori och korsningar av kategorier som kön, klass, ålder och etnicitet. Hon mejslar ut de ungas egen geografi med tillbakataganden av stadsrum. Den lediga stilen och bokens taktila egenskaper, mjukband, infogade kartor och inte minst fotografier som fungerar som förtätade sammanfattningar för de olika kapitlen bidrar till en helgjuten läsupplevelse.

I analogi med Ellen Key döper Wistisen nittonhundratalet till tonåringens århundrade och visar hur legeringen mellan ungdom, urbanitet och modernitet utformas skönlitterärt.

Var börjar då berättelsen om tonåringens århundrade? Wistisen låter moralpanik och debatt styra urvalet. Vilka gestaltningar av unga urbana erfarenheter har väckt mothugg och varför? Hon hamnar i ett nittonhundratal som inleds med skildringar av bakgårdar, portuppgångar och skyltfönster. Men också i miljonprogrammets förorter, gångtunnlar och tunnelbanevagnar.

Här återkommer ständigt ungdomsflanören, med rötter hos Walter Benjamin, som i Marika Stiernstedts Ulla Bella (1922) med illustrationer av Nils Dardel, där flickflanörens blick på staden utmanar modernitetens möjligheter. Kerstin Thorvalls ”Vart ska du gå?” ”Ut” (1969) ramar in avhandlingen med sin representativa dialog mellan generationerna, mellan att vara hemma och röra sig fritt i staden på egna villkor. Perspektivet på staden är den ungas.

Kravallkillar och folkhemsspättor

Avstampet tas i Emil Nordlinders stilbildande ungdomsskildring Anderssonskans Kalle (1901) med underrubriken ”Pojkstreck eller kärringskvaller”, där bakgården blir arena för ständiga konfrontationer med vuxnas principer, berättat på ett ungdomligt språk med autenticitetsanspråk. Ett mönster som gäller än. Ungdomsboken arbetar med färdiga uppsättningar som varieras. Konsumtion, kollektivitet, kön, kriminalitet löper genom materialet.

Martha Sandvall-Bergströms Allt händer hos Oscarssons (1953) visar hur tanken om skönhet för alla bokstavligen griper in i Majkens liv, vars måttfullhet förkroppsligar folkhemsidealet, då hon arbetar på varuhus med skyltfönsterskyltningar. Det gäller också att dekorera sig själv. Chiffongsjalen ska sitta rätt runt hakan. Här är läppstiftsnyanserna av betydelse på ett sätt som går igen i vår tids markörfrossande ställningstagande romaner med uppskruvat tonläge.

Influerad av flickforskningen stakar Wistisen ut flickans väg genom seklet. På bönpallen i raggarskildringar, men också som motorcykeltjejer i Sven Wernströms Flickan från landet (1954). Hennes roande läsning av raggarkulturen får vingar av de träffande citaten. Trångboddheten tvingar ut de unga på stadens gator med braskande rubriker som ”Motorerotik – ett nytt socialproblem” till följd. Marlon Brando, James Dean och andra filmrebeller i jeans och ”läderkofta”, som det initialt kallas, anger tonen. Här är brudarna ”långt ifrån bisatser”. Iögonenfallande nog syns inte kriget i ungdomslitteraturen, iallafall inte i Wistisens urval, medan efterkrigstiden innebär en massiv omorientering. Vart decennium har sina signaldetaljer från shinglat hår till skägg och polotröja.

Berusa er!

Gångtunneln har indirekt både soundtrack och trailers. Wistisen skruvar upp volymen genom att ta med musik av Ebba Gröns We’re only in it for the drugs och Noices Tonårsdrömmar med hitten ”En kväll på tunnelbanan”. Nationalteaterns Barn av vår tid och Latin Kings Välkommen till förorten är inflätade i den urbana erfarenheten där ungdomen bildar en motoffentlighet.

Wistisen placerar ungdomslitteraturen i skärningspunkten till andra konstarter men knyter också an till vuxenlitteratur. Baudelaires uppmaning ”Berusa er!” bildar fond för läsningen av mellanölsskildringar, som Börje Isakssons ”Fixa nåt...” ”Vad då?” (1974), med ett gäng i utsvängda jeans och unisextröjor i klunga på ett omslag som präglat bilden av epokens problemorienterade jeansprosa. Slaget om mellanölet förekom både i debatt och i bokform, något Wistisen utforskar i ett nytt projekt.

Metallicrosa poetisk terrorism

Flickor ylar högt i Malin Isakssons Brännhett (2007) och Rör vid mig! (2008), frimodiga flickskildringar där ungdomskravaller, Reclaim the streets-rörelsen och nyfeminismer grasserar. Graffittin som sprayas med rosametallic rinner som poetisk terrorism längs gångtunnlarnas väggar då de unga tar plats. Kartorna ritas upp av deras rörelsemönster genom seklet. Kartritningen genererar ingångar till en rad romaner, som Ulrica Lidbos Farsta fritt fall (2009) där förorten närmast är huvudperson. Flera verk, som Peter Pohls Janne min vän (1985) går i dialog med panoramaperspektivet i Strindbergs Röda rummet (1879), där Arvid Falk på Mosebacke knyter näven mot staden. I Åsa Anderberg-Strollos Bryta om (2007) slungas pizzor från samma plats.

Det är oavbrutet givande att röra sig genom ungdomslitteraturens Stockholmsskildringar med Lydia Wistisen som ciceron. Som att parkoura sig genom ett sekel. Hennes uppslagsrika bok ger näring inte bara åt barnlitteraturforskningen utan gör anspråk på nyorientering med betydligt vidare omkrets än så.