Kitty Crowther om skogens
Barnlitteratur Hon ser träd och djur som besjälade och skulle vilja leva i Ronja Rövardotters skog. Med ”Sagor om natten” besjunger Almapristagaren Kitty Crowther naturens magi och Mamma Björns ömhet. Hon vill skriva berättelser som ger näring åt barns in
Ett par personer per gång brukar somna när illustratören och författaren Kitty Crowther håller föredrag. I början tog hon illa upp, tills en man sade att han upplevde ett pirr under huden av att lyssna till henne. Upplevelseinducerad eufori, kallas det omdiskuterade fenomenet.
– Tydligen får jag folk att bli djupt avslappnade, det är en av mina talanger, säger hon med ett bubblande skratt och rytmisk, mjuk röst.
Redan som liten lärde Kitty Crowther sig av sin farmor och pappa att varje berättelse har sin melodi. I nya boken ”Sagor om natten” funderade hon på orden som ett slags vaggvisa. Hon återkommer också ofta till teman som kan ge tröst före sömnen.
– Jag var själv alltid rädd för att somna som barn och rädd för mörkret. Böcker var min tröst. De gjorde min själ glad. Och vi måste ge våra barns själar näring, i form av goda böcker, god konst.
Koppling till skogen
Idéerna tycks outtömliga för Almaprisbelönade Kitty Crowther, som den här gången skriver direkt för ett svenskt förlag. Och fast det var en italiensk vän som drömde fram både titel och den rosa färgskalan till ”Sagor om natten” tycker hon att ämnet känns skandinaviskt. Mamma Björn berättar tre godnattsagor för sitt barn, om vad människorna har för sig i skogen om natten.
– Jag ville skriva om björnar. De har en så stark koppling till skogen och vildmarken. Och när vi vill att barn ska vara starka eller känna sig trygga ger vi dem björnar, nallebjörnar, säger hon.
– Något av det svåraste som finns är också att skriva om ömhet, men jag älskade sådana berättelser som barn.
Kärleken till naturen kan vara ett skandinaviskt arv, tror hon; hennes mamma är svenska. Hon älskar tron på osynliga väsen som finns i folksagorna här, och känner ofta en djup lycka i skogen.
Jag var själv alltid rädd för att somna som barn och rädd för mörkret. Böcker var min tröst. De gjorde min själ glad.
– Det är som i Ronja, jag skulle ha älskat att leva i den skogen och att göra vårskriket.
fantasin nära
Kitty Crowther ger en mild åthutning till måsarna på vårhimlen, ”högljudda fåglar!”, och hjälper en myra som förirrat sig upp på kafébordet. ”Var försiktig lilla myra, väldigt försiktig”. Hennes fantasi gör hela världen besjälad.
– Att jag inte hör så bra gör att jag tittar mer, och då hör och känner jag mer. Man kan leva sitt liv ”normalt” när man går på gatan för att köpa bröd. Men man kan också upptäcka en rolig fågel, en hund som jagar en katt som börjar jaga tillbaka – det finns så många historier.
Redan tidigt hade berättelser en särskild plats i hennes liv. Hon var döv fram till fyra års ålder och led av bristen på ord. I stället kommunicerade hon visuellt. Men hörselskadan gjorde också Kitty Crowther misstänksam mot vuxna. Under sju år gick hon till talpedagoger. Vissa blev arga när hon inte kunde göra ljud som hon inte ens hörde.
– Jag var förbryllad när vuxna såg snälla ut men sade förskräckliga saker, säger hon.
Behöver berättelser
Hon står fortfarande på barnens sida. Men efter att ha blivit förälder skildrar hon också vuxna, som ”Annie från sjön”, och Döden. Hon låter det undermedvetna styra valet av ämnen. Sagorna vi älskar mest är berättelser som vi på något vis behöver, tror hon.
Kitty Crowther skapar för hjärtat snarare än för hjärnan. Eller människor kanske upplever hennes böcker med huden? funderar hon. Hon är passionerat övertygad om att berättelser gör verkligheten förståelig på ett djupare plan.
– Jag har lärt mig så mycket genom att läsa, om empati. Böcker visar en så bred räckvidd av mänskligt beteende.