Livlig lekplats för objekt och subjekt
Blaue Frau förvandlar hela gathörnet till en sandlåda med utrymme för publiken att tänka själva. Men stormen av spontan och komisk kreativitet riskerar att distrahera åskådaren från föreställningens frågor on skönhet och lust.
●●object
Text: Blaue Frau & team Visualisering: Malin Nyqvist, Venla Helenius, Meri Ekola Ljud: Malin Nyqvist På scenen: sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Malin Nyqvist, Venla Helenius, Klara Werner-Tångring
Som åskådare är vi inbjudna att infinna oss vid galleriutrymmet på Albertsgatan en halvtimme innan föreställningen börjar. Syftet är att vi ska hinna bekanta oss med den utställning som utgör en del av helheten, men det känns mer som att stiga in på en byggarbetsplats.
En printer hostar diskret i hörnet medan publiken trevande rör sig mellan målfärgsfläckade trappstegar. Den skenbart halvärdiga miljön stimulerar också publikens kreativitet: det tar inte länge innan de första nyfikna fingrarna snappar åt sig en klump ur en modelleraskulptur för att sätta sin egen tillfälliga prägel på rekvisitan. En turkosskimrande apa (Venla Helenius) ger nådigt tillåtelse åt den självutnämnde scenografen att släppa loss sin spontana skaparlust innan Sonja Ahlfors och Joanna Wingren äntrar scenen.
Utrymmet för föreställningen är ovanligt: publiken omges av stora panoramafönster som släpper in gott om dagsljus och nyfikna blickar i gallerian på Albertsgatan 16. Det är inte bara omvärlden som når in: Object rinner också över, till förbipasserande fotgängares skräckslagna förtjusning.
Som åskådare känner man sig som om man satt mellan två scener: framför en pågår skådespelet men allt emellanåt är det någon som försvinner från scenutrymmet och försvinner för att plötsligt dyka upp bakom en i den rödbergska stadsmiljön.
Plötsligt märker man att man sitter och gymnastiserar sina nackmuskler till bristningsgränsen då man samtidigt försöker registrera det som händer inomhus och de spontana möten som sker ute på gatan när Malin Nyqvists aggressiva städerska marscherar i väg efter lösgodis och öl. Också publiken manipuleras att delta i föreställningen, men på ett subtilt sätt som inte känns påtvingat.
skönhet, lust objektifiering
Efter en lite mer avslappnad interlud i form av en fotoutställning kulminerar föreställningen i ett cres cendo när skådespelarna kastar sig runt och klättrar i taket till rytmen av dunkande dansmusik.
Den ackompanjerande kören av stympade mekaniska leksakshundar är min egen personliga favorit bland både ljudeffekter och rekvisita då den blandas med en öronbedövande remix av Kelis Milkshake.
Det enda som grumlar intrycket är timingen: den karnevalistiska avslutningsceremonin skulle ha gjort ett ännu starkare intryck med ett mindre långdraget slut.
Bland alla skickligt hopblandade intryck hamnar själva substansen, en i sig provocerande och intelligent betraktelse över skönhet, lust och objektifiering, också lite i skuggan.
Även om alla de åtskilda elementen i föreställningen blandas skickligt blir kontrasten ändå lite för rörig och distraherande. Då slamret tonar ut och endast fotografiernas tomma blickar stirrar ut på en känns det som om allt det som de velat säga en inte riktigt nått ända fram.