Annlis Söderholm Född 15.10.1938 Död 26.2.2017

Annlis Söderholm var en noggrann och kunnig pediatriker som visade en speciell respekt för barn och deras föräldrar. Det var så jag lärde känna henne. Trots att socialpediatriken inte alltid var så respekterad och bekant inom den övriga pediatriken, var Annlis Söderholm väldigt uppskattad på barnkliniken vid Hucs på grund av den höga nivån på hennes arbete, hennes vetenskapliga synsätt och hennes belästa och trevliga personlighet.

Hennes skarpa feministiska synpunkter fick alltid ett diplomatiskt och ofta humoristiskt uttryck. Hon kände alltid starkt när hon mötte orättvisor riktade mot socialpediatriska resurser eller kvinnliga kollegor. Hennes doktorsavhandling handlade om utvecklingen av flickor med Turner’s syndrom. Hon visade sådan förståelse och respekt för sin grupp, att de höll kontakt länge efter den vetenskapliga processen.

Intresset för utsatta barn delade vi båda. Annlis och jag kände båda barnskyddsfältet och institutionerna i Helsingfors och under en tid gjorde vi också gemensamma konsultationer. Ett mycket viktigt seminarium ordnade vi efter en idé hon hade och hennes kontakter med Kari Killen från Norge, som gett ut en bok om utsatta barn.

Särskilt intensiv var perioden på 1980-talet när vi tillsammans tog upp problemet om sexuellt utnyttjande av barn. Vi åkte på studieresa till England, besökte Hospital for Sick Children och universitetskliniker och träffade poliser från Scotland Yard. Senare inviterade vi engelska kollegor att föreläsa i Finland. Vi åkte runt i landet och föreläste. Vi skrev en artikel till Läkartidningen och gav presskonferenser. Nu när problemet är välkänt och en del av det normala kunskapsmaterialet inom social- och hälsovården, känns det konstigt att tänka på hur starka negativa reaktioner vi då fick motta. Nu finns ett rättsmedicinskt center för barn som jobbar med de mest komplicerade fallen och som staten betalar kostnaderna för. Så långt kunde vi då inte

drömma. Men vi lyssnade och tog på allvar de barn, unga och kvinnor som hade lidit.

Vi samarbetade också kring en finsk bok om utsatta barn med material om shaken baby-syndromet som Söderholm aktivt undervisade och föreläste om i landet.

I många år gick vi regelbundet till Georgsgatans simhall varje fredagseftermiddag, för att bada länge och väl, äta och prata. Det gav oss kraft.

Annlis motsatte sig våld, också kärnvapen. År 1981 kallade hon tillsammans med Vappu och Ilkka Taipale tjugo professorer till ett möte, som blev kärnan för den senare grundade Föreningen för Läkares Sociala Ansvar och ledde till att också finska läkare blev medlemmar i

föreningen International Physicians for the Prevention of Nuclear War.

Annlis Söderholm var en fascinerande personlighet, en prästdotter som inte ville höra till kyrkan. Hon måste ta ansvar redan som ung och det kan ha lämnat en viss otrygghet djupt inne i henne. Hon som var så stark och ihärdig när det gällde att hjälpa andra och strida mot orättvisa var på många sätt överkänslig och en skarpt iakttagande patient. Hon påminde mig om hur förnedrande ordet blöja är för en vuxen människa. Känslan att ha kontroll över det som händer var stor och sjukvården ibland inte alls tillmötesgående, märkte hon.