Svek och begär i koreansk häxbrygd
Koreanska The Handmaiden är en lurig och svekfull dramathriller som med jämna mellanrum vänder på steken och det dramatiska perspektivet.
DRAMA/THRILLER
The Handmaiden
Regi: Chan-wook Park. Manus: Park, Seo-kyeong Jeong, efter en roman av Sarah Walters. Foto: Chung-hoon Chung. I rollerna: Min-hee Kim, Tae-ri Kim, Jungwoo Ha, Jin-woong Jo.
När föräldralösa koreanska tösen Sook-hee i öppningssekvensen av The Handmaiden (Ah-ga-ssi) får lov att ta sitt pick och pack, bara för att träda in i rollen som tjänarinna i ett förmöget japanskt hushåll, ser man en strid flod av förödmjukelser framför sig.
Men nu är ju The Handmaiden, i regi av Oldboy-auteuren Chanwook Park, inte den filmen. För även om intrigen bjuder på många bekanta element – och det mycket riktigt är japanerna som sätter agendan i 1930-talets Korea – är helheten så skruvad att man som tittare baxnar både en och två gånger.
Sook-hee (Tae-ri Kim) landar i ett hushåll där hon inte ens får behålla sitt koreanska namn, nu är det ”Tamako” som gäller. Hon blir tjänarinna åt Lady Hideko (Min-hee Kim), en till synes oskuldsfull ung dam som bor i huset tillsammans med sin farbror (Jin-woong Jo), en bokmal som specialiserat sig på litterära aftnar.
Hidekos uppgift i livet är att läsa högt ur den litterära skatten, inte mycket mera än så. Så när en självutnämnd, ”japansk” greve (Jungwoo Ha) – med god hjälp av Sookhee/Tamako, själv något av en lycksökare – går in för att förföra den unga kvinnan är det endast en tidsfråga innan man kommer till skott.
Lurigt opus
Tanken är att efter uträttat ärende, ingånget äktenskap, ta sin tillflykt till Japan där den välsituerade arvtagerskan kan se fram emot att utmålas som ”galen” (läs: omyndig). Sedan är det bara att ta pengarna och sticka.
Mera än så törs man inte riktigt avslöja. Men räkna med ett i högsta grad lurigt och svekfullt opus, en dramathriller som med jämna mellanrum vänder på steken – och det dramatiska perspektivet.
Det finns kolleger som i fallet Handmaiden dragit en parallell till Alfred Hitchcock, men frågan är om inte filmen ligger närmare Stephen Frears manipulativa Choderlos de Laclos-tolkning Farligt begär (som i sin tur efterföljdes av Milos FormansValmont).
Här finns samma svek och begär, ackompanjerat av en visuell överrock som är lika tilltalande som den är generös och ruggig.
Erotiskt subtilt
Men det som skiljer The Handmaiden från mängden är det erotiska tilltalet, inledningsvis skildrat med en subtilitet som heter duga.
Men vänta bara tills Park och hans leading ladies får upp ångan och ställer till med scener som inte sällan för tankarna till Abdellatif Chechikes Blå är den varmaste färgen.
Kanske kunde man också yppa att den litterära skatten i filmens centrum inte direkt handlar om Fänrik Ståls sägner, det är snuskigare än så, rentav perverst.
Hur som helst har den sydkoreanska mästerregissören skapat en film som ständigt går sina egna vägar, utan att det för den skull känns alltför krystat eller långsökt. Ögat vilar, hjärtat slår.