Inte ens den privilegierade är orörbar

Kulturdebatt För tio år sedan blev författaren Kjell Westö nedsparkad på öppen gata av en ung man i kamouflagejacka och marschkängor. Länge var han inställd på att bojkotta bokmässan i Göteborg i höst. Här förklarar han varför han ändrade sig.

Det hemska är att tidningen Nya Tider redan vunnit kampen om Göteborgs bokmässa. Författarskrået står splittrat i Sverige och Finland, inte i motståndet mot högerextremismen, utan kring motståndsstrategin. Precis som varje annan antidemokratisk rörelse som vill krossa det fredliga samhället och byta det mot något annat, vill högerextremisterna så splittring, tvivel och rädsla. Med sin närvaro på Göteborgs bokmässa har Nya Tider lyckats med det. Deras mässmonter, som i fjol mätte fyra kvadratmeter, verkar växa och växa och ter sig nu så stor att den upptar hela mässan. Och frågan dyker upp inom mig: är det verkligen så här lätt att splittra det demokratiska lägret, att söndra? Ve oss alla i så fall.

Jag har beundrat Claes Andersson i hans olika roller på kulturfältet i hela mitt vuxna liv. Men i sitt inlägg (HBL 8.5) förenklade han. Om det bara vore att ”åka till årets mässsa och försvara yttrandefriheten” så skulle alla inbjudna ha tackat ja för länge sen. Grunden för författarbojkotten, upplevelsen av att vara ho- tad till kropp och själ och liv bara för att man råkar vara den man är, är hundraprocentigt legitim. Den som tvivlar kan läsa Johannes Anyurus tio punkter i Dagens Nyheter (27.4.). Eller betänka att både Hédi Fried, som överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, och Göran Rosenberg, vars far överlevde Auschwitz, hörde till de tidiga namnen på protestlistan.

Ansvaret för det som skett vilar på Göteborgs Bokmässa och företaget som står bakom den. Det måste upprepas gång på gång. Genom att gömma sig bakom juridiken och blunda för Nya Tiders koppling till nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen skapade mässan en sönderslitande situation. Men också förlagen och de övriga programarrangörerna har agerat tafatt. Att förlag och andra arrangörer våren 2017 skickar mejl till inbjudna författare och berättar att de litar på vårt kritiska förnuft och att vi får göra som vi vill, är förstås på sin plats: vad kan de annat göra? Men det viktiga ögonblicket, det som man av lättja eller glömska lät passera, fanns omedelbart efter Göteborgs bokmässa 2016. Konflikten kring Nya Tider uppstod redan ifjol, och genast efter avslutad mässa borde den högsta ledningen för Bonnierförlagen, för Norstedts, för Natur och Kultur, för Schildts & Söderströms och Förlaget M, för Otava, för WSOY och Tammi, för Svenska Litteratursällskapet i Finland och för Finlandsinstitutet i Stockholm, och för andra viktiga aktörer, ha pressat mässan och inte gett upp förrän frågan om Nya Tider och dess kopplingar till nazistiska organisationer fått en lösning. Jag räknar här upp de finländska aktörerna som jämbördiga med de svenska, för alla vis-

ste redan ifjol att Finland skulle vara ett tema i år. Och jag vill betona att jag inte kritiserar förlagsredaktörerna, PR-personerna, programkoordinatorerna eller någon av de andra som så lojalt och outtröttligt arbetar för mig varje gång jag ger ut en bok. Jag är författare sedan trettio år och vet hur ansvarsfördelningen i branschen ser ut: frågor som denna hanteras på vd-nivå. Och det var en blunder att släppa frågan på hösten. Vi författare betalar nu priset för förlagsledningarnas långsamma agerande.

I debatten kring vår tids ideologier och extremrörelser finns en mängd påståenden som handlar om beröringsskräck, privilegier och orörbarhet. Påståendena och antagandena återkommer gång på gång och korresponderar på ett märkligt sätt med varandra fast de uttalas ur motsatta politiska positioner.

En tankefigur som återkommer på (extrem)högerhåll är att ”vänstern”, ”den rödgröna bubblan”, ”PKeliten” lever skyddade liv där de tror sig vara orörbara och ohotade: ett slags elitistiska besserwissrar som alltid tror sig ha rätt och aldrig behöver stå till svars för det de säger. Här finns en vag och märklig släktskap med de anklagelser om beröringsskräck som riktats mot de bojkottande författarna, trots att de som talat om beröringsskräcken talat ur helt andra politiska positioner än extremhögerns.

Och så finns då, i andra ändan av den politiska skalan, den nya unga radikalvänstern och dess identitetspolitik som – den här slutsatsen har jag dragit efter att ha läst ett stort antal texter skrivna av unga kulturarbetare ur vänstern – betraktar den vita, medelålders, borgerliga, heterosexuella medelklassmannen som orsaken till allt ont i världen. I ungvänsterns världsbild är den mannen principiellt oförmögen att förstå utsatta människors och gruppers situation, och därmed också principiellt oförmögen att tänka och skriva något av värde. Tanken att vitheten och medelklasstillhörigheten fungerar både som ett absolut skydd mot våld och som en garanti för absolut politisk blindhet skymtar bland annat i Martina Moliis-Mellbergs och Ylva Pereras inlägg i HBL (13.5.).

Påståendena om orörbarhet, absoluta privilegier och absolut oförmåga att förstå är intressanta. Jag kunde teoretisera kring dem, men väljer i stället att berätta om mina egna erfarenheter av våld.

Jag har blivit nersparkad bakifrån på Vasagatan i Helsingfors en vinter för snart tio år sedan, med en kraft som jag först långt efteråt förstod kunde ha vållat min död. Det framgick tydligt att misshandlaren visste vem jag var. Paradoxalt nog höll jag på att spela in ett teveprogram, så attacken fanns på film. Kameramannen och ljudteknikern sa att attackeraren kommit springande och sparkat mig med sådant ursinne att de var säkra på att både mitt skenben och vadben gått av. De frågade om jag ville se händelseförloppet på film men jag avböjde. Jag avböjde också att väcka åtal när polisen grep den unga misshandlaren: jag såg framför mig löpsedlarna och den plågsamma rättegången och att jag skulle få en ny stalker på halsen, jag hade haft en jobbig erfarenhet några år tidigare. Dessutom hade jag tur. Vid sparken flög jag upp i luften och landade sedan tungt på den isiga gatan, men inte på rygg, utan halvt om halvt på vänster sida. Jag kom undan med smärtor i revbenen – jag hade så ont i sidan att jag inte kunde skratta på flera veckor – och med en armbåge som var öm och stel och vriden i några månader.

Det var egentligen först när Jimi Karttunen dog efter misshandeln framför järnvägsstationen i höstas som jag slutgiltigt förstod hur farlig situationen varit. Jag minns fortfarande att attackeraren hade en kamouflagefärgad jacka och grova svarta marschkängor, var storväxt och hade ett stort mörkt skägg. Utifrån klädsel och utseende kan jag inte utesluta att han var islamisk extremist, inte heller att han tillhörde någon antifascistisk kampgrupp. Men på grund av vad jag står för och alltid stått för offentligt, med mitt namn och mitt utseende, betraktar jag det som sannolikt att mannen attackerade mig på högernationalistiska eller språkliga (svenskhat) grunder.

Jag var inte obekant med våldet innan dess heller. Jag räknar att jag blivit oprovocerat – ifall inte utseende eller språktillhörighet räknas som en provokation – misshandlad ungefär ett halvt dussin gånger i mitt liv. Som tonåring fick jag näsan slagen i blod en vacker våreftermiddag utanför en matbutik i Munksnäs. En annan gång fick jag överläppen sönderslagen och sydd med sex stygn, jag känner fortfarande bulan i läppen fyrtio år senare. Som trettioåring blev jag attackerad av ett påtänt gäng en vinterdag på Snellmansgatan och räddades av gängets enda kvinna: hon rusade fram och avbröt misshandeln då den knappt börjat. Och så vidare.

Till extremhögern vill jag säga: Jag hör till den rödgröna bubbla ni hatar, mina politiska och samhälleliga åsikter är sådana. Men inte en sekund har jag inbillat mig att jag är orörbar. Tvärtom, mina erfarenheter gör att jag alltid är inställd på att bli utsatt för fysiskt våld. Att tvingas möta unga män i grupp på en nattlig stadsgata väcker fortfarande obehag varje gång det sker. Varje offentligt framträdande är i någon mån en risk. Mina erfarenheter har satt avtryck som jag inte blir kvitt.

Till den radikala ungvänstern vill jag säga: Missförstå mig inte. Trots det jag skrev nyss så är jag fortfarande en extremt privilegierad medelåldersman som stöds och gynnas av vithetsnormen. Det enda jag försöker säga är att mina livserfarenheter gett mig både de intellektuella och de känslomässiga redskapen för att i någon mån – jag kan inte själv bedöma hur väl – förstå till exempel en Johannes Anyurus utsatthet som muslim och svart i dagens Sverige. Eller en judes utsatthet när han befinner sig i en miljö där det finns antisemitism. Eller en kvinnas utsatthet i en manschauvinistisk och kvinnofientlig miljö. Jag förfaller ofta till fördomar och medmänsklig blindhet precis som de flesta, men kunskapen om smärtan i att bli hotad och hatad bara för att man råkar vara den man är, för att man råkar se ut på ett visst sätt eller tala ett visst språk, har varit vägledande för alla mina ställningstaganden. För min tro på demokratin och på vikten av samtal och öppenhet. För min avsky för antisemitismen. För min vägran att bli islamofob trots att radikal islam och de sekulära västerländska värderingar jag står för inte går ihop. För min djupa misstro mot nationalismen. Och för mitt hat mot allt våld, från vilket håll det än kommer och hur det än legitimeras.

Under några veckor stod jag i tät mejlkontakt med en av författarna i bojkottlägret. Hen, en stridbar och klok människa i min egen ålder, försäkrade att ingen i bojkottlägret skulle se snett på de hedervärda – hens eget ord – författare som valde motståndsstrategin att resa till mässan och tala för demokrati och mänskliga rättigheter, och mot våld och extremism. Jag kände dubier, jag visste inte varför, men samtidigt ville jag tro på min vän. Det var först när jag läste Johannes Ekholms inlägg i HBL, och när jag blev upplyst om hätskheten i en del av Facebookflödet kring mässbojkotten, som jag förstod vari mina dubier bestått.

”Att som författare delta i bokmässan är kanske inte direkt att legitimera högerextremismen, men det betyder i varje fall att man frånsäger sig sitt ansvar på ett sätt som jag tycker gränsar till det Sartre kalllade ’ond tro’”, skriver Ekholm. Och på ett annat ställe skriver han om ”de som talar för att föra en dialog med nazisterna”. Jag undrar vilken författare som sagt att hen åker till mässan för att föra dialog med nazisterna? Jag har inte läst ett enda sådant inlägg och inte hört en enda sådan intervju. Jag har bara läst om författare som åker dit för att de inte vill ge bort en stor arena, som åker för att de tror att det öppna samtalet mellan demokratiskt sinnade människor är en bättre motståndsstrategi mot högerextremismen än en bojkott av mässan.

Ekholms retorik tycks mig oärlig och manipulativ, och går stick i stäv med hur min kontaktperson försäkrade mig att bojkottlägret resonerar. Och jag, som har varit med tillräckligt länge för att minnas den rigidaste 1970-talsvänsterns sätt att resonera, tänker ledset att i vår tid verkar allt det onda från fordomdags vara på väg tillbaka.

För min tro på demokratin och på vikten av samtal och öppenhet. För min avsky för antisemitismen. För min vägran att bli islamofob trots att radikal islam och de sekulära västerländska värderingar jag står för inte går ihop. För min djupa misstro mot nationalismen. Och för mitt hat mot allt våld, från vilket håll det än kommer och hur det än legitimeras.

Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet om författarnas och intelligentians privilegium att inte behöva gå till jobbet om där finns människor med obehagliga åsikter. En polis vars patrullkamrat är nazist kan inte bara stanna hemma från arbetet. En servitör vars arbetskamrat under rökpausen börjar tala för jihadism och terrordåd kan inte sluta servera och gå hem. Gör de så, då får de sparken och någon annan tar deras jobb. Jag betraktar författaryrket, kallet, som ett enormt privilegium redan i sig. Kanske är det rimligt att vi betalar för våra privilegier genom att vi tvingas möta obehag, stormar, konflikter och vankelmod. Såsom vi alla gjort denna vår.

Det finns inte något sätt för mig att undgå att bli gisslan. Min nya bok har en synlig plats i tre av höstens bokkataloger, två finländska och en svensk. När Göteborgs bokmässa går av stapeln kommer min roman att vara några veckor gammal. Åker jag till mässan kommer jag att bli en synlig vänster- eller vänsterliberal gisslan för mässans amoraliska och stendumma beslut att prioritera Nya Tider framför Johannes Anyuru, Sara Stridsberg, Klas Östergren, Susanna Alakoski, Martina Moliis-Mellberg, Johannes Ekholm, Laura Lindstedt, Göran Rosenberg, Hédi Fried och tvåhundra andra goda och viktiga författare.

Men det gick för mig ungefär som för kollegan Laura Lindstedt, fast tvärtom. Jag var länge inställd på att sälla mig till bojkotten, till strejken. Detta trots att jag, på det intellektuella planet, hade svårt att se överlämnandet av arenan till högerextremismen som den rätta motståndsstrategin. Det känslomässiga imperativet att sätta ner foten och skrika ”nog nu!” vägde dock starkare.

Men ju mer jag läste och skrev, desto oftare nådde mig tanken att jag måste göra tvärtom. Och i ett läge där argumenten för bojkott och argumenten för deltagande vägde jämnt, blev det, paradoxalt nog, de bojkottförespråkande inläggen i HBL 13.5. som avgjorde. Jag insåg att jag var rädd för föraktet och nedlåtenheten i den unga vänsterns inställning till dem som reser till mässan. Inte lika rädd som jag är för nazisterna, men rädd likafullt. Man kan förstås tycka att jag borde välja gisslanskap hos en sekteristisk vänster i stället för gisslanskap hos en amoralisk kommersiell aktör som släpper in nazismen på en bokmässa. Och det skulle jag göra ifall det bara handlade om mig. Men om det innebär att jag vänder ryggen till kolleger som jag vet är övertygade antinazister och demokratiskt sinnade människor med moralisk resning, och som reser till mässan trots alla misstänkliggöranden de får utstå, då kan jag inte göra det.

Jag åker till mässan. Jag kommer att ålägga mig själv vissa restriktioner, men de angår bara mig. Ifall den unga vänstern tycker att jag med mitt deltagande stöder högerextremismen kan jag inte hindra dem. Lika lite kan jag hindra nazisterna i Nordfront från att komma till mässsan och ta bilder av mig och hänga ut mig på sin hemsida som ”toksionist” eller ”samhällsparasit” eller ”kulturfeminist”. Det var det de gjorde i fjol, åt människor av de mest skilda åsiktsschatteringar, och Göteborgsmässan verkar inte tycka att det var något problem att de gjorde så.

Från och med september, före och under och efter Göteborgs bokmässa 2017, är jag redo att prata på scen, tillsammans med vem som helst av de strejkande författarna, om de rätta strategierna för att fortsätta kampen mot nazism och annan högerextremism, mot jihadism, mot antisemitism, mot islamofobi, mot kvinnohat, mot det globala förtrycket av de fattiga och rättslösa, mot hela den atmosfär av våldshot och upplösning och sekterism som vidlåder vår tid. Vi demokrater må vara av djupt olika åsikt om våra strategier, men vi måste tala med varandra och vi måste respektera varandra.