En subversiv bild av Norden
Mer problematisering tack, tycker recensenten efter att ha sett utställningen Nordic Delights.
KONST ●●Nordic Delights. Finlands fotografiska museum, Kabelfabriken, Tallbergsgatan 1G. Till den 13.8.
Nordic Delights. Namnet för tankarna till en ask praliner, av den sort som fyllts med någon sliskig blåbärsyoghurt och säljs på flygplatsen i Vanda till turister som glömt att köpa presenter till släkten. Eller till någon kosmetikaprodukt från ett företag, som nyligen lanserat om sig som någon sorts ariskhyllande rasistkosmetikaföretag. Vid första anblicken är det ett töntigt och ganska jobbigt namn på en konstutställning. Efter ett besök på Fotografiska museets sommarutställning blir namnet något annat: obehagligt och tankeväckande. Det är något så ovanligt som ett ironiskt namn.
Nordic Delights ifrågasätter geografiskt förankrad konstkuratering. Främst ifrågasätter utställningen fenomenets existens då det lyfter fram redan privilegierade grupper, som till exempel med temat ”nordiskt” som i klassisk tappning när allt kommer omkring bara gagnar vita européer. Som om denna grupp vore underrepresenterad inom konstvärlden.
Temat är relevant eftersom denna utgångspunkt inom konstkurateringen har en lång tradition. I de allra flesta utställningar oberoende av tematik poängteras dessutom konstnärers geografiska ursprung eller medborgarskap. Detta tål att problematiseras, och Fotografiska museet ger sig tappert i kast med frågan. I stället för att försöka sudda ut konstnärers ursprung lyfts dock dessa fram nästan överdrivet mycket. Men det är som det är. Kanske den finländska konstpubliken inte är helt redo för en utställning som både ifrågasätter ordet nordisk och dessutominte förklarar varifrån de medverkande konstnärerna ”egentligen” är. Lite olustigt är det ändå.
Varifrån är du?
De medverkande konstnärerna är alltså samtidigt såväl nordiska som Andra med stort A. Samtliga är förankrade, uppvuxna eller bosatta i Norden, men hör till den del av befolkningen som konstant konfronteras med ”varifrån är du egentligen?”-frågan. Som Jane Jin Kaisen, adopterad från Sydkorea till Danmark, eller Dejan Antonijeviae, född i Serbien men bosatt i Stockholm. Största delen av konsten i Nordic Delightstangerar frågor om identitet och rasism, men tematiken är inte konsekvent – Behzad
Farazollahi medverkar med ett abstrakt verk, serverat utan desto större kontext, medan Bella Runes verk är starkt förknippade med den digitala världen (och kräver de facto en specifik app på en smarttelefon för att till fullo kunna upplevas).
Som en följd av detta blir utställningen lite splittrad. Både Farazollahis och Runes verk hänger i någon sorts limbo och kommer inte helt till rätta. I och för sig är det skönt att se att inte varje konstnär valts med utifrån att de gör konst om sin identitet. Det vore olustigt, i alla fall eftersom Nordic Delights gör anspråk på att sudda bort uppfattningen av Norden som ett homogent och ariskt område.
Agassiz som symbol
I utställningen presenteras flera verkligt intressant projekt. Bland dem kan till exempel Sasha Hubers och Carla Zaccagninis konst lyftas fram. Huber, som är bosatt i Helsingfors och som ofta ställer ut i Finland, medverkar med fotografier från sin stora serie om Lou-
is Agassiz (1807–1873), en schweizisk geolog och flammande rasist vars namn lever vidare i bland annat Agassiz-glaciären på Nya Zeeland och bergstoppen Agassizhorn i Alperna. Huber har under många år outtröttligt och på ett intelligent sätt arbetat med Agassiz som symbol och praktexempel på kolonialismens och den ”vetenskapliga” rasismens fortsatta oberörda självklarhet inom den europeiska historieskrivningen.
Zaccagnini å sin sida ställer ut det visuellt imponerande The Invention of Europe, en samling historiska vykort föreställande vulkanen Vesuvius utbrott. Zaccagnini ifrågasätter hur och var och när Europa som begrepp och symbol för frihet och framsteg uppstod. Verket för tankarna till Paweł Szypulskis bok Greetings from Auschwitz, som med hjälp av gamla vykort undersöker hur och när nazisternas största koncentrationsläger blev en turistattraktion.
Det går inte att underskatta arkivmaterialens och den historiska forskningens potential inom konsten. Dock skulle speciellt Hubers och Jane Jin Kaisens helheter ha fått vara större för att nå sin fulla potential. Jin Kaisens Loving Belinda är ett intressant projekt om adoption och identitet, men ges för lite fysisk plats för att fånga betraktarens uppmärksamhet. I allmänhet hade Nordic Delights fått vara lite större – nu delar den museet med Heikki Willamos naturfotografier och tar slut lite väl abrupt. Men det är ett fint initiativ som gärna får komma med en uppföljare. Eller flera. Mera problematisering inom institutionerna, tack!