Vi har ju alltid Paris
■ Med filmer som Delicatessen och De försvunna barnens stad, regisserade i samarbete med Marc Caro, blev Jean-Pierre Jeunet något av en art house–älskling redan på nittiotalet. Men det var med Amélie (2001), denna romantiska komedi och kärleksförklaring till Paris gator och gränder, som Jeunet blev ett namn på allas läppar – inte helt oförtjänt ska sägas.
För även om man kunde hävda att det är fråga om en skamlöst eskapistisk stilövning är det berättarmässigt så till den grad skruvat att filmen förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när mörkrets krafter än en gång försöker erövra ljusets stad.
En annan stor tillgång har filmen i (debutanten) Audrey Tautou, en naturkraft som gör sött och surt med samma excentriska framtoning. Man kan aldrig vara helt säker på var man har henne, liksom.
Amélie Poulain är den spralliga förortstjejen som efter sin mors död (en självmordsbenägen kanadensisk turist trillade i huvudet på henne, bara en sådan sak) tar sin tillflykt till Paris och Montmartre.
Amélie jobbar som servitris på ett kafé runt hörnet, det vill säga när hon inte går in för att agera äktenskapsförmedlare och god fé åt människorna i sin näromgivning. Startskottet på den punkten blir den plåtask (med diverse barndomsskatter) som hon av en slump hittar och som hon efter många om och men lyckas åter- börda till dess rättmätiga ägare.
Så engagerad blir Amélie i andra människor, bland dessa tobakshandlaren Isabelle Nanty som hon lyckas para ihop med stamkunden Dominique Pinon, att hon hotar att försumma sitt eget kärleksliv. En minst sagt råddig sak.
Amélie, eller Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain, som filmen ursprungligen hette, är en bagatell, men en avgjort charmig sådan. Jeunet räds inte det tassiga och det lekfulla och trollar fram en smällkaramell sprängfylld av kufiska detaljer och kaosteoretiska utsvävningar som gör att man som tittare inte får en ledig stund.
Visuellt är filmen något alldeles i hästväg, tacka filmfotografen Bruno Delbonnel som ständigt balanserar på gränsen till det surrealistiska, utan att filmen för den skull förlorar markkänning.
Det blir inte mindre intressant när man synar den nu sexton år gamla filmen mot en bakgrund av de globala strömningar som varit en öm punkt speciellt när det gäller Frankrike – såväl kulturellt som kommersiellt. Fram träder en hyllning till det franska lokalsamhället, till dess udda existenser och kvarterspoliser. Det är inte så lite nostalgiskt och jag skulle därför inte vara överraskad ifall Marine Le Pen gillar filmen mera än en Emmanuel Macron. Men det är knappast Jean-Pierre Jeunets fel. Yle TV2 20.00