Hon synar traumat på scenen
Intervju Maxim Gorki-teaterns hyllade husregissör Yael Ronen gör sprängladdad teater av nationella och privata trauman.
Genom teater kan traumat läkas tror Yael Ronen som gjort föreställningar om Balkankriget och Israel– Palestina-konflikten.
Yael Ronen är känd för sitt arbete med så kallade konfliktgrupper. Bland annat på Maxim Gorki, Berlins mest vibrerande institutionsteater, har den israeliska regissören samlat ihop skådespelare som representerar olika positioner i konflikter.
I fjol kunde man skrattande och med blossande kinder följa med den förgörande dialogen mellan två äkta makar mitt i en trasslig skilsmässa. Hon är israel, han är palestinier, men med ett israeliskt pass. Föreställningen The Situation behandlade inte bara ett äktenskap i upplösning, utan Israel-Palestina-konflikten och dess inverkan på hela Mellanöstern.
I Common Ground från 2014 synade Yael Ronen Balkankriget tillsammans med skådespelare med rötter i det forna Jugoslavien – serber, kroater och bosniaker.
– En skådespelares far hade arbetat på ett koncentrationsläger där en annan skådespelares far dog, berättar Yael Ronen under sin fängslande föreläsning i Helsingfors.
Yael Ronen har besökt Finland för att leda en verkstad för finländska skådespelare inom ramen för projektet Den autonoma skådespelaren, en fortbildning arrangerad av föreningen Lust (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater).
Så har Yael Ronens viktigaste verk byggt på ett intensivt samarbete med skådespelare, där texten sprungit ur hennes och skådespelarnas privata upplevelser. I Third Generation från 2008 möttes tyska, judiska och palestinska skådespelare på scenen för att reda ut sin gemensamma historia.
– Vi representerade tredje generationen av ett nationellt trauma. Vi började repetitionerna med att spela våra far- och morföräldrar.
Yael Ronen förklarar att arbetet med trauman och konflikter är en helande process där man lyssnar på varandras narrativ, också på sådana man är van att stå emot.
– Jag letar efter skådespelare som är intelligenta, politiskt aktiva och nyfikna och som vill genomgå en transformerande process, ett slags terapi och självupptäckande. Publiken ska inte kunna avgöra ifall skådespelarna spelar eller redogör för sin egen berättelse.
För Yael Ronen är den privata upplevelsen alltid ingången till de politiska frågorna.
– Man inser att varje mönster som finns ute i samhället redan finns inombords. Man blir varse om att man inte är frånkopplad samhället, man ser sig själv som en del av samhället, både ens ansvar och möjlighet att förändra. Strävar du efter förändring med dina verk? – Jag strävar efter småskalig förändring och hoppas att den ekar i ett större sammanhang. Jag gör inte stora politiska protester utan försöker behandla allt genom den privata berättelsen.
I verket The Guide to the good life, utgick Yael Ronen från sin depression. Det var i början av 2000-talet, Israels premiärminister Yitzhak Rabin hade blivit mördad och fredsprocessen avbrutits. Terrorismen trappades upp, liksom segregationen mellan israeler och palestinier.
– Jag tog antidepressiv medicin och började fundera på varför så många runtomkring mig gjorde detsamma. Varför är vi olyckliga?
– Kan depression bero på politiska och sociala orsaker? Att ta piller är ju egentligen privat ... Vi började tala om upplevelser från armén, sådant man inte pratar inte om på scenskolan.
Verket, som enligt Ronen var den första konstnärliga tolkningen av hennes generations upplevelse av ockupationen, väckte stor uppmärksamhet och starka reaktioner i Israel. Processen var starkt sammankopplad med Breaking the silencerörelsen inom vilken israeliska soldater berättade om vad de varit med om i de ockuperade territorierna.
– Vi var aktivt ombedda av samhället att begränsa vårt synfält, ignorera lidande och rättfärdiga våld. Det var de första åren av muren, allt gick djupt in i våra psyken eftersom det handlade om att skapa en vägg mellan en själv och den andre, att inte se på den andre. Är det lättare att behandla Israel-Palestina-konflikten än till exempel Balkankriget där du befinner dig utanför konflikten? – Det är lättare för man vet mer, man känner till var gränsen går eftersom
Vi representerade tredje generationen av ett nationellt trauma. Vi började repetitionerna med att spela våra far- och morföräldrar. Yael Ronen
det är ens egen berättelse. Man vet vad man har rätt att säga och när man kommer in på krångliga områden. Känslomässigt är det mer krävande, man är själv investerad, man måste också vara mer varse om programmering – ifall man faktiskt berättar sin egen berättelse eller den berättelse man undervisats i.
Krävande process
Yael Ronen har skapat sitt senaste verk Winterreise tillsammans med en ensemble bestående av flyktingar från Mellanöstern. Processen var delvis ny för henne.
– I ett skede blev det uppenbart för mig att till skillnad från tidigare processer befann sig de här personerna fortfarande inne i ett drama. Jag blev lite mer medveten om den emotionella skörheten som det medför. Jag blev medveten om hur det är att säga något om en väldigt dramatisk händelse som fortfarande pågår dagligen och oförmågan att ha en verklig uppfattning om den, varken kunskapsmässigt eller känslomässigt. Det handlar om avsaknaden av perspektiv i stormens öga.
Verket visas på Maxim Gorki-teatern som Yael Ronen beskriver som det perfekta huset för sin konst. Sedan 2013 har teatern letts av turkiskfödda Shermin Langhoff som genomfört en rad förnyelser.
– Hon har gett en röst till dem som inte hörts på de tyska scenerna. Trots att befolkningen är diversifierad är det manliga chefer i sextioårsåldern som leder teatrarna och på scenerna står främst vita skådespelare som talar utan accent.
– Maxim Gorki-teatern är delvis ansvarig för en kulturell revolution i ett mångkulturellt samhälle. Man har lyckats skapa en internationell gemenskap på teatern som inte bara representerar Tyskland.
Yael Ronen säger att hon knappast hade kunnat hitta ett motsvarande sammanhang i Israel. Hon anser att det pågått en drastisk försämring i landet sedan Miri Regev, en gång chef för censur i armén, blev kulturminister.
– På sätt och vis slåss hon mot konsten i stället för att stödja den. Alla kulturinstitutioner befinner sig i en strid med regeringen. Den försöker försvaga institutionerna och peka ut dem som förrädare. Bara i dag kunde man läsa hur en juridisk rådgivare kritiserade kulturministeriet. Officiellt finns det ingen censur, men ministeriet försöker inverka på det konstnärliga innehållet genom att hota om att dra in stöd. Känns det som en bättre strategi för dig att verka utomlands? – Jag tror inte det är det bästa sättet. Jag gav upp kampen av egoistiska skäl och tänker inte göra en ideologi av det. Jag har bättre möjligheter utanför Israel. En konstnär som förbinder sig till sitt arbetssätt måste kämpa mycket mer i Israel.