”Att flyga är ingen rättighet”
Han har inte flugit på 13 år, och sin kära farbror i Australien räknar han med att aldrig träffa igen. Men det är ett pris som den uppmärksammade klimatforskaren Kevin Andersson är villig att betala. – Ingen sa att det skulle vara lätt att svara på klimat
– Vi vill ha kakan och äta den, säger den brittiska klimatforskaren Kevin Andersson, en av världens mest prominenta inom sitt fält, om vår syn på klimatkampen.
– 1990 släppte IPCC sin första rapport och i 27 års tid har vi valt att inte göra något. Inte nog med det, vi har gjort det värre. Utsläppen är 60 procent högre i dag än de var 1990.
– Vår koldioxidbudget ligger på 800 miljarder ton totalt, en spargris som vi redan tömt på nästan två tredjedelar. Med vår utsläppstakt på cirka 10 miljarder ton per år har vi cirka 20 år kvar innan vi skrapat kontot rent. Mera får vi inte släppa ut om vi ska stanna under tvågradersgränsen. Det är en tajt budget och en oviss framtid som kräver omställningar och nedskärningar, säger Andersson som tycker diskussionen är alltför fokuserad på pengar och teknologi.
– Det pratas inte om livsstilar, socialt ingenjörskap eller ransonering.
Klimatforskare också klimatbovar
Det pratas också lite om utsläppsbovarna. Statistik visar att 50 procent av utsläppen kommer från ynka 10 procent av befolkningen, den rikaste delen.
– Om de tio största utsläpparna skulle minska sina avtryck till en typisk europeisk nivå, märk väl, europeisk, inte tanzanisk, så skulle de globala koldioxidutsläppen minska med 33 procent.
Men det är inte bara miljardärer som sätter press på klimatet. Paradoxalt nog gör klimatforskarna och aktivisterna det också själva. Personer som herr Andersson.
– Det ger blandade signaler om världens alla Al Gores flyger runt jorden. Om du går till läkaren för att sluta röka, men ser din läkare sitta och röka, så är du mindre benägen att följa hans råd. Vi måste uppvisa ledarskap och integritet.
Global rättvisefråga
För Kevin Andersson har diskussionen om flygandet blivit ett stridsrop. Globalt sett står flygindustrin för cirka fem procent av den totala klimatbördan och teknologin kommer inte att rädda de årliga Thailandresorna, säger Andersson bistert.
– Varje scenario som målas upp säger att flygtrafiken kommer att öka och teknologin kommer inte hinna skalas upp inom de 20 år som behövs för att möta klimatkrisen.
För honom är det en global rättvisefråga.
– Friheter vi tar har konsekvenser för andra människors friheter. Varje ton som förbrukas för en flygresa är ett ton som de fattigare länderna inte kan släppa ut. Och vi vet att om de får tillgång till mera energi så höjs livskvaliteten. Om vi alltså flyger för en affärsresa eller på semester så tar vi bort möjligheten för en fattig person att tillgodose sina grundläggande energibehov, säger han och tillägger:
– År 2017 innebär klimatförändring systemförändring. Ingen sa att det skulle vara lätt att svara på klimatkrisen.
Aldrig mer se sin farbror
Och svåra beslut är något han är personligt bekant med.
– Sista gången jag flög var till Australien 2004 med min sjuka mamma som ville se sin bror en sista gång.
Han räknar med att det även var sista gången han fick se sin farbror.
– Det var ett beslut som var riktigt svårt att ta. Men om jag skulle flyga dit skulle det påverka andra familjer.
Han är medveten om att hans icke-flygande bara har en minimal effekt, men belyser vikten av att leva enligt sina värderingar.
– Vi måste fungera som katalysatorer och rollmodeller. Vad du gör är kanske litet, men sedan sprider det sig till familj och vänner. Förändring kommer från gräsrötterna.
Och i Anderssons fall har gräset runt honom börjat växa. Ett antal internationella klimatforskarkollegor har gått med i flygstrejken och Anderssons uttalanden har rönt honom stor uppmärksamhet.
– Jag får mail om det här hela tiden och får många förfrågningar om att hålla föredrag om flygande.
Flyga med prestige
Varför just flygandet blivit så uppmärksammat beror dels på den stora koldioxidbelastningen, dels på att flygresor är väldigt symboliska för en livsstil med hög koldioxidnivå.
– Det är prestige i att flyga till exotiska platser.
Och även om det vidgar vyerna, så anser han det inte särskilt försvarbart.
– De riktiga kulturutbytena får man av att resa långsamt. Då möter man människor från alla livets hörn. Kan man kalla det ett kulturellt utbyte om man bara träffar en lokal taxichaufför och en servitör och sen flyger hem?
”Vi kan välja att lyckas”
Han pratar mycket om förändring och att tänka om, tänka nytt. Man kan ana sig till att det i Kevin Anderssons sätt att se på klimatkrisen också döljer sig något positivt. En chans att fundera på hur vi vill leva våra liv och vad som verkligen utgör livskvalitet.
– Vi kan fixa klimatkrisen, vi har verktygen, kapaciteten och potentialen. Just nu väljer vi att misslyckas, men vi kan välja att lyckas.
Varje ton som förbrukas för en flygresa är ett ton som de fattigare länderna inte kan släppa ut. Om vi alltså flyger för en affärsresa eller på semester så tar vi bort möjligheten för en fattig person att tillgodose sina grundläggande energibehov.