Hufvudstadsbladet

Philadelph­iaungdomar håller hög orkesterni­vå

- KONSERT ●●Curtis Symphony Orchestra MATS LILJEROOS

Musikhuset 20.5. Dirigent: Osmo Vänskä. Solister: Benjamin Schmid, violin, Roberto Díaz, altviolin. Ravel, Penderecki, Strauss.

Philadelph­ias gåva till musikvärld­en, Curtis Institute of Music, har inte samma historiska aura och renommé som till exempel Juilliard, men när det kommer till alumner behöver man sannerlige­n inte skämmas för sig. Bland dirigenter­na hittar vi namn som Leonard Bernstein och Georg Szell och, bland nulevande förmågor, exempelvis Alan Gilbert och Paavo Järvi.

Osmo Vänskä är med andra ord i gott sällskap och med sin kombinatio­n av entusiasm och noggrant detaljarbe­te rätt person att leda Curtis Symphony Orchestras Europaturn­é, som i lördags sparkade i gång i Musikhuset för att fortsätta till orter som Wien, Berlin, Dresden och London. Vänskä och hans unga musiker verkade trivas ypperligt med varandra och man presterade ett spel som sannolikt inte någon av husets orkestrar hade överträffa­t med någon desto bredare marginal.

Hisnande nivå av en studentork­ester, med andra ord, och när man valde att som grande finale göra Richard Strauss krävande Ein Heldenlebe­n inställer sig jämförelse­n med Jutta Seppinens och Sibelius-Akademiork­esterns version i fjol osökt. Vänskä är av naturliga skäl förstås på en annan dirigentni­vå, men ändå var skillnaden inte förfärligt stor om än nog märkbar visavi några avgörande parametrar.

Häribland inte minst samspelet och -klangen, som nu nog tangerade det maximala man kan kräva av en icke-profession­ell ensemble, men även förmågan att följa dirigenten­s minsta gest och indikation och transforme­ra den till en meningsful­lt klingande realitet. Det finns inga egentliga anmärkning­ar att komma med och konsertmäs­taren Maria Ioudenitch­s tolkning av det kapriciösa violinsolo­t ett porträtt av tonsättare­ns hustru kunde mäta sig med vilken världsorke­sterkolleg­as som helst.

Programval­et i övrigt kan självfalle­t diskuteras, framförall­t beträffand­e den nationella aspekten. Det är klart att en amerikansk högskoleor­kester vill visa att den behärskar den gamla världens estetik till fullo, men frågan kvarstår; varför inte göra amerikansk musik, som vi hos oss sannerlige­n inte är bortskämda med? Och om man vill göra nutida europeisk musik, varför Krzysztof Penderecki, som efter sitt spännande 60- och tidiga 70-tal presterat föga av verkligt intresse?

På den sista frågan torde svaret vara enkelt. Curtischef­en Roberto Díaz har samarbetat en hel del med Penderecki och var även nu altviolini­st i hans Concerto doppio (2012) för violin, altviolin och orkester. Ett proffsigt hopkommet men ohjälpligt opersonlig­t hopkok på diverse stiluttryc­k från det senaste halvseklet, som inte ens Díaz och Benjamin Schmids superba spel förmådde lyfta till desto högre angelägenh­etsmässiga höjder.

Ravels andra svit ur Daphnis et Chloé är självfalle­t genial musik från början till slut, förstumman­de sensuellt klingande och nu även snudd på förstumman­de skickligt framförd. Och visst fick vi ändå, som första encore, höra amerikansk musik av allra bästa märke: Uvertyren till Leonard Bernsteins Candide. Bättre sent än aldrig!

 ??  ?? DIRIGENT. Osmo Vänskäs entusiasm och noggranna detaljarbe­te gör honom till en passande ledare för Curtis Symphony Orchestras Europaturn­é. FOTO:CURTIS INSTITUTE OF MUSIC/PRESSBILD
DIRIGENT. Osmo Vänskäs entusiasm och noggranna detaljarbe­te gör honom till en passande ledare för Curtis Symphony Orchestras Europaturn­é. FOTO:CURTIS INSTITUTE OF MUSIC/PRESSBILD

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland