Hjärtslitande, cynisk propaganda
■ Det material som utgör stommen i dokumentären Cries for Syria (HBO 2017) kan inte lämna någon oberörd. Det har filmats inne i det brinnande Syrien av aktivister, stridande och vittnen till förstörelsen oberoende av dokumentärproduktionen och visar universellt berörande tragedier. Men i händerna på regissören Evgenij Affineevskij och det multinationella tv-bolaget HBO förvrids de till propaganda maskerad som prestige-tv.
På en timme och trekvart mejslar dokumentären ut en extremt smal helhetsbild av huvudskeendena i Syriens inbördeskrig mellan 2011 och 2016, från de euforiska fredliga demonstrationerna som inledde revolten till Islamiska statens explosiva framfart och terrorvälde i det pågående krigets maktvakuum. Den undviker att placera in konflikten i någon som helst större helhet. Varken den ekologiska kris som härjat landets livsviktiga jordbruk sedan 2009, eller de yttre aktörer som från början haft egna cyniska intressen av att destabilisera landet och den vidare regionen, nämns med ett ord.
Känsliga varnas
En stor del av uppmärksamheten riktas mot den syriska civilbefolkningen och de fruktansvärda lidanden den har utsatts för: i den syriska polisens tortyrfängelser, i det krigs- och svälthärjade Aleppo, och till slut i ett kallt och brutalt ogästvänligt Europa. Filmen väjer inte heller för att visa det: det här är inte en dokumentär som ”innehåller” material som kan chocka känsliga tittare, den består av sådant material från början till slut. Om man bara kritiserar Affineevskij för att gotta sig i lidandet glömmer man bort att det här är verkligheten, vare sig vi blundar eller inte.
Men Affineevskij använder lidandet som ett simpelt verktyg för att förenkla en mardrömslikt komplicerad fråga och hamra in sitt eget politiska budskap i tittaren. De aspekter av tragedin som inte passar in i narrativet trimmas behändigt bort eller skummas över på någon minut,och gradvis blandas åskådarens hjälplösa tårar med ett stigande raseri över att så cyniskt bli manipulerad, ett raseri som ytterligare provoceras av dokumentärens välproducerade och dramaturgiskt slipade struktur.
Assad den skyldige
De syrier som får komma till tals i intervjuer är en demografiskt blandad skara, män och kvinnor, äldre och framför allt yngre; flera av de mest groteska brutaliteterna beskrivs av små barn vilket gör dem mångdubbelt tyngre att lyssna till. Men det som alla intervjuade tycks ha gemensamt är att deras budskap är eller görs identiskt med regissörens egna åsikter. Precis allt ont kan skyllas endast och enbart på Assadregimen. Enda sättet att lösa alla problem är genom västlig militär intervention för att byta ut honom mot den splittrade, vagt definierade oppositionen. Inte en enda av de civila som bor kvar i eller till och med flytt till de regimkontrollerade områdena hörs eller syns, inte heller någon av de rebeller som torterat oskyldiga aleviter för att de tillhörde samma religiösa minoritet som Assad eller skjutit på civila som försökt fly områden de kontrollerar. De internationella sunniislamistiska terroristgrupperna IS och al-Qaida som infiltrerat inbördeskriget (och beväpnat sig till tänderna med de resurser som utomstående länder redan skickat in för att destabilisera Assadregimen) behandlas på några minuter. Sedan är det åter dags för en uniformerad rebellkommendör att förklara att IS kalifat ”endast är två procent av Syriens problem, Assad är 98 procent”.
Superhjälte
En som intervjuas utförligt är Abdel Baset Al-Sarout, före detta spelare i syriska fotbollslandslaget och sedermera rebell folkhjälte i rebellarmén. Al-Sarout är bekant från dokumentären Return to Homs (2013) som handlar om hur den idealistiske unge mannen sugs in i krigets fasor. Men Talal Derkis äldre film var ärlig nog att berätta att den forne demokratikämpen förlorade hoppet och de- serterade från de demokratiskt sinnade styrkorna till en radikal islamistisk milis i hopp om bättre resurser och tyngre beväpning. Också Affineevskij gör Al-Sarout till en av sina huvudpersoner men undviker komplicerande faktadetaljer för att göra honom till ännu en totalt endimensionell hjältefigur. Ironiskt nog gör hans skrävlande här ett mycket mindre sympatiskt intryck än i Derkis mänskligt nyanserade karaktärsstudie.
Skrik från Syrien blir lite intressantare och berör djupare där den misslyckas med att manikyrera bort det som skaver i dess budskap. I slutet går de olika oppositionsaktivisternas och rebellernas åsikter och tankar om framtiden isär. Vissa talar om fred till varje pris och att bygga upp ett nytt, sammanhållet land. Andra, som de aggressiva unga män som ännu efter fem år av blodigt krig kan locka fram adrenalinet med explosioner, deklamerar stolt att ”hela det syriska folket är beredda att gå i döden för vår seger över Assad”. Ett litet barn i en t-tröja med trycket ”super hero” visar sin upp sin teckning för kameran och förklarar sorgset:
– Här är Assads soldater, här är Fria syriska armén. De skjuter på varandra och jag är mitt emellan. Det är Syrien. Yle TV1 21.30