Orhan Pamuk vill vara feminist
Först en yoghurtförsäljare och nu en brunnsgrävare. I stället för att som vanligt skildra medelklassen har Orhan Pamuk ändrat perspektiv. Med Den rödhåriga kvinnan ville han också bli feminist.
Det är i alla fall så Orhan Pamuk brukar uttrycka det under sina bokturnéer i turkiska städer. Även om han försöker vara retsam och provocerande blir reaktionerna ändå desamma.
– Kvinnorna längst fram, på första raden klappar händerna lite försiktigt i stället för att utbrista: ”hur kan du, en smutsig man, bli feminist”. Det är rörande och lite ömsint.
Inför sin förra roman, En främmande känsla intervjuade Orhan Pamuk mängder av manliga gatuförsäljare i Istanbul. Inte så att han inkognito gav sig ut med en bandspelare. Han öppnade helt enkelt fönstret och bad försäljarna komma in, bland annat för att upptäcka att en stor del av tillverkningen gjordes av deras fruar där hemma, något som männen inte ens ville berätta. Det var också då han bestämde sig för att ge kvinnorna om inte huvudroller så åtminstone starkare röster och mer utrymme. På samma sätt ville han också skildra sitt Istanbul ge-
nom de mindre bemedlades ögon.
– Men jag kommer att fortsätta med mina medelklasskaraktärer, om nu någon skulle oroa sig för det.
Högenergisk
Högintensiv förvisso, men hans svenska förlagskontakt beskriver honom samtidigt som betydligt mer avspänd, än när han var i Stockholm för elva år sedan och tog emot Nobelpriset. På frågan om han presenterade sig för yoghurtförsäljarna som Nobelpristagare svarar han med en anekdot:
– Nu ska jag berätta hur Nobelpriset fungerar hos många turkar: Ibland blev jag igenkänd när jag åkte taxi varpå chauffören utbrast: ”min herre, grattis till din Oscar”.
De böcker han har skrivit efter Nobelpriset har sålt bättre i hemlandet än de tidigare romanerna vilket förmodligen har fler förklaringar. Vare sig han skriver om en miniatyrmålare, förälskelse eller som nu om en utsatt brunnsgrävare är det
på samma övertygande sätt. Som läsare invaggas man lätt i tron att han öser direkt ur levd erfarenhet.
– Efter Oskuldens museum, som är en kärlekshistoria, frågade alla mig om det var jag som var Kemal? Det finns inget svar på den frågan, men det är glädjande att få den.
Ny rekordroman
Varför har då hans allra senaste roman, Den rödhåriga kvinnan blivit hans snabbast säljande roman i Turkiet? Vad är det han träffar med sin berättelse om brunnsgrävaren Mahmut, tillika muntlig historieberättare av Guds nåde, och den unge lärlingen Cem? Orhan Pamuk vill egentligen inte svara på frågan men påpekar att romanen bara är hälften så lång som hans förra, och därmed billigare i Turkiet.
Varför så ödmjuk?
– Något annat skulle se illa ut särskilt i det protestantiska Sverige.
Men några antydningar ger han till slut i alla fall. Den rödhåriga kvinnan är också en idéroman där den unge lärlingen genom hela livet brottas med två klassiker, en grekisk och en persisk: Sofokles Kung Oidipus där sonen ovetande mördar sin far, och den omvända historien i Ferdowsis persiska nationalepos Shahnameh (Kungarnas bok) där en krigarfar utan att veta om det dödar sin godhjärtade son.
– Fadern gör det för landets bästa, för statens integritet. I det fallet är faderns brutalitet legitimerad eftersom den tryggar statens fortsättning, säger Pamuk och berättar om hur berättelsen om den persiske kungens våld och sorg går igen i mängder av samtidens turkiska tv-serier och filmer.
– Nu talar jag alltför tydligt, men det är uppenbart att det här alluderar till dagens Turkiet. Återigen dödar den turkiska staten sina barn på många sätt, även om jag nu talar i metaforer.
Djupt allvarlig
Och nu är han djupt allvarlig. Någon yttrandefrihet finns inte längre i Turkiet där alla känner sig hotade i dag, konstaterar Pamuk. Inför folkomröstningen gav han ändå en intervju till den turkiska dagstidningen Hurriyet där han utförligt motiverade sitt nej till den konstitutionella förändringen som skulle stärka presidentens makt. Tidningen vågade inte publicera intervjun.
– Men den här romanen skrev jag långt innan allt det här hände. Jag är ändå inte pessimistisk. Det fanns kvarter i Istanbul fyllda med regeringspropaganda men där 70 procent ändå röstade nej. Men när folk blir gripna av polisen och rädda så säger de också ja. ERIKA JOSEFSSON/TT