Låt inte jägarinsatsen bli en kamp mellan regionerna

Med några ord vill jag ännu en gång belysa något om bakgrunden till hur motståndskampen för att befria Finland från det ryska förtrycket mognade fram. Det var en mångårig process som föregick möjligheten för våra ungdomar att i lönn och med livet som insats smyga i väg till Tyskland från början av 1915 för att där få militär utbildning.

Innan dess hade sonderingarna för militär utbildning varit flera, men västmakterna visade oss kalla handen, liksom Sverige. Även tyskarna var i början måttligt intresserade. Det är därför något förmätet att nu påstå att några nyländska ungdomar på ett nattligt möte på universitetet och Nylands Nation den 27 oktober 1914 skulle ha varit initiativtagarna till motståndskampen som mynnade ut i jägarrörelsen.

Redan den 8 september 1905, således hela nio år innan det påstådda mötet på Nylands Nation, anlände lastfartyget John Grafton med en vapenlast till Larsmo skärgård. Tyvärr grundstötte fartyget och bara en del av lasten kunde bärgas. Fartyget sprängdes för att om möjligt inte bli upptäckt av ryssarna. Vapen spreds runtom i landskapet mitt framför näsan på ryssarna, ända upp till Uleåborg. Även till andra delar av landet sökte sig vapen fram till ak- tionssugna aktivister. Följande år, eller den 8 juli 1906, anlände följande vapenlast med fartyget Peter, en last som lossades i Pjelax i Närpes. Under dessa år och fram till att jägarrörelsen kom till var Voimaförbundet en pådrivande och koordinerande part.

Organiserandet av mot- ståndskampen intensifierades under åren efter februarimanifestet 1899, det första förryskningsdokumentet, för att kulminera den 17 november 1914, eller samma dag som tsarens stora förryskningsmanifest publicerades i tidningarna. Samma kväll sammanträdde då, på ett från tidigare beslutat möte, en grupp aktivister från olika delar av landet, svenskar som finnar, på Österbottens nation – Ostrobotnia – i dess kassarum under ordförandeskap av magister Väinö Kokko. Från detta tillfälle daterar man i Finland den nya aktivismens eller jägarrörelsens början.

Därom är alla överens, förutom tydligen några i Nyland som tror sig veta bättre än till och med Föreningen Jägarbataljon 27:s traditioner rf. Kassarummet har sedermera blivit ett minnesrum över dessa händelser. Att forska i omständigheter före frihetskriget är besvärligt eftersom motståndsmännen för sin egen och sina familjers säkerhet nästan aldrig skrev protokoll över vad som avhandlades.

Vi finlandssvenskar borde ändå vara glada och stolta över att vi gjorde en väldokumenterat stor insats i kampen för landets befrielse hundra år tillbaka, speciellt våra ungdomar. Denna insats bör inte tillåtas bli någon slags befängd regionernas kamp om vem som var först, lika dumt som frågan om hönan och ägget.

Däremot har vi svenskar likväl också en del hemskheter att skämmas för på grund av de skändligheter som inträffade i Ekenäs före och efter befrielsen, i kaserner som i dag är Nylands Brigad. HåKAN P-H RöNNQVIST Malax